Sevärdheter i Dublin – Topattraktioner, dolda pärlor & must-sees

Christ Church är den äldsta av Dublins två medeltida katedraler, grundad runt år 1030 av vikingakungen Sitric Silkenbeard. Den byggdes om i sten i slutet av 1100-talet under normanden Strongbow, och byggdes sedan ut rejält under 1200-talet med hantverkare och sten från England. En del av katedralen rasade på 1500-talet och den stod skadad i århundraden innan en stor restaurering på 1870-talet gav den formen den har idag — inklusive tornet, strävpelarna och den täckta stenbron som binder ihop katedralen med den gamla synodhuset.

Kryptan är en av de bästa delarna av besöket. Det är den äldsta bevarade strukturen i Dublin och sträcker sig under hela katedralens längd. Här finns ett litet museum med medeltida föremål, bland annat förgyllda silverspiror från 1600-talet. En mer märklig utställning är den mumifierade katten och råttan som hittades fastklämda i orgelpiporna på 1860-talet, bevarade av den torra luften.

Katedralen är fortfarande en aktiv kyrka, vilket betyder att söndagsgudstjänster inte är turisttid. Det är mycket folk här under högsäsongen, men byggnaden känns verkligen gammal på ett sätt som många europeiska kyrkor inte gör. Det är ett givet stopp för alla som är minsta lilla intresserade av vikingar eller normander.

Dublin Castle var centrum för det brittiska styret i Irland från 1200-talet fram till 1922 — nästan 700 år av kolonialregering utgick från den här platsen. Det ursprungliga medeltida slottet förstördes till stor del av en krutexplosion 1684 och byggdes sedan upp igen i palladiansk stil, vilket är anledningen till att det ser mer ut som ett georgianskt palats än den fästning med tinnar och torn som besökare ibland förväntar sig.

Besöket omfattar State Apartments, som används vid statliga tillställningar och EU-möten. De är pampiga och välbevarade. Den medeltida Undercroft under den övre borggården visar de ursprungliga vikinga- och normandiska grunderna, inklusive resterna av kruttornet och en del av den gamla stadsmuren. Chapel Royal, som stod klart 1814, har några av de finaste gipsarbetena i nygotik på hela Irland.

Chester Beatty Library ligger också inom slottets område — ett museum med manuskript som är gratis och ofta förbises eftersom besökare inte inser att det ligger här. Dublin Castle är en av de platser som ger mest utbyte om man tar det lugnt istället för att stressa igenom besöket.

Guinness Storehouse öppnade år 2000 i den gamla jäsningsbyggnaden vid St. James's Gate Brewery, som har tillverkat Guinness sedan Arthur Guinness skrev på ett 9 000-årigt hyresavtal för tomten 1759. Byggnaden ritades om kring ett centralt glasatrium format som ett gigantiskt pintglas. Över tjugo miljoner människor har varit här sedan öppningen, vilket gör det till Irlands mest besökta betalattraktion.

De sju våningarna går igenom de fyra ingredienserna (vatten, korn, humle, jäst), varumärkets historia och en del riktigt bra reklamhistoria. Det är ingen rundtur i ett fungerande bryggeri — produktionen sker separat — men utställningarna är välgjorda och känns inte så företagsaktiga som man kan tro. På sjätte våningen finns en bra whiskeybar om du vill ha en paus från stout.

Allt avslutas i Gravity Bar på sjunde våningen, där din inkluderade pint serveras med 360-graders utsikt över Dublins takåsar. Det är turistigt och inte billigt, men de flesta tycker att det är värt det. Bara utsikten är ett starkt argument.

Kilmainham Gaol byggdes 1796 och fungerade som fängelse i 128 år. Det har huserat rebeller, brottslingar och offer för svälten genom historien. Det förföll sedan fram till 1960-talet då volontärer ägnade år åt att återställa det för hand. Historien om hur det övergavs och sedan räddades av lokalsamhället ger platsen en speciell känsla — det känns äkta.

Fängelsets plats i den irländska historien är mörk. De sju ledarna för påskupproret 1916 avrättades här av en brittisk exekutionspatrull. James Connolly, som var så skadad att han inte kunde stå upp, bands fast vid en stol innan han sköts. Cellerna där de tillbringade sina sista nätter ingår i rundturen, och den viktorianska flygeln med sina järngallerier och ljusinsläpp i taket är ett dramatiskt rum.

En guidad tur är det enda sättet att se fängelset och den tar ungefär en timme. Kilmainham är ett av de bästa ställena att besöka om du vill uppleva irländsk historia utan krusiduller — fakta talar för sig själva. Fängelset har även synts i filmer som The Italian Job och In the Name of the Father.

St. Patrick's Cathedral är Irlands största kyrka. Den byggdes 1191 på en plats där det sägs att Sankt Patrick döpte folk. Den gotiska byggnaden har ändrats och återställts många gånger sedan dess. Den största restaureringen skedde på 1860-talet och bekostades av familjen Guinness, vilket är anledningen till att byggnaden ser så intakt ut idag.

Jonathan Swift, författaren till Gullivers resor, var domprost här från 1713 fram till sin död 1745. Han ligger begravd inuti katedralen bredvid sin följeslagare Esther Johnson — man kan läsa hans egenhändigt skrivna epitafium på latin på väggen nära ingången. Katedralen huserar även Brian Borus stol och bord, samt fanor från den gamla St. Patrick-orden längs mittskeppet.

Parken som omger katedralen är liten men välskött och gratis att besöka. Inuti är byggnaden pampig med sina höga valv och medeltida stenarbeten. Det är väl värt en timme av din tid när du utforskar de historiska Liberties-kvarteren.

Trinity College grundades 1592 av drottning Elisabet I. I över två århundraden var det en institution enbart för protestanter — de flesta katoliker på Irland fick inte studera här förrän 1793. Campus har knappt ändrats sedan 1700-talet. Det kullerstensbelagda Front Square, klocktornet och de stora cricketplanerna ger känslan av ett universitet i Oxford-stil mitt i storstaden.

Det största dragplåstret är Old Library, där Book of Kells har förvarats sedan 1661. Detta illustrerade manuskript av evangelierna, skapat av munkar runt år 800, är otroligt att se på nära håll — detaljrikedomen på varje sida är svår att förstå. Long Room en våning upp, med sitt välvda tak och 200 000 antika böcker i mörka ekhyllor, är ett av Europas vackraste rum. Här finns även Brian Borus harpa, Irlands nationella symbol.

Bland tidigare studenter märks Oscar Wilde, Samuel Beckett och Bram Stoker. Universitetet har över två miljoner besökare per år, vilket gör det till en av de mest populära platserna i Dublin — men folkmassorna är hanterbara om du kommer tidigt på en vardag.

Custom House ritades av James Gandon och stod klart 1791. Det byggdes som högkvarter för Dublins hamntullar på norra sidan av floden Liffey. Gandon ritade även Four Courts, och tillsammans definierar dessa två byggnader ståtligheten i Dublins georgianska flodkant. Custom House kostade 200 000 pund att bygga — en enorm summa på den tiden — och möttes av motstånd från Dublins köpmän som inte ville flytta sin verksamhet österut från den gamla stadskärnan.

Fasaden längs kajen är 114 meter lång och dekorerad med uthuggna huvuden av flodgudar som representerar Irlands floder, tillsammans med allegoriska figurer av skulptören Edward Smyth. Byggnaden ritades medvetet för att ses på avstånd från floden, och det fungerar fortfarande — bäst utsikt får du om du korsar Liffey från de södra kajerna. I maj 1921, under det irländska självständighetskriget, brände IRA-styrkor insidan i fem dagar. Många av de historiska arkiv som förvarades där förstördes. Byggnaden återställdes noggrant under 1920-talet och hyser idag ett regeringsdepartement.

Det finns ett litet besökscenter på vardagar. Exteriören kan ses när som helst och är värd att stanna till vid istället för att bara gå förbi — titta noga på de uthuggna detaljerna.

Four Courts ritades av James Gandon och stod klart 1802 på Inns Quay vid floden Liffeys norra strand. Mittblocket kröns av en stor kopparklädd kupol flankerad av två flyglar, och hela kompositionen är ett av de finaste exemplen på neoklassisk arkitektur på Irland. Byggnaden hyser Irlands högsta domstolar och är fortfarande i fullt bruk.

I juni 1922, i början av det irländska inbördeskriget, ockuperades byggnaden av IRA-styrkor som var emot fredsfördraget. Fristatens regering besköt den från andra sidan floden, vilket förstörde interiören och fick ett ammunitionsförråd i det nationella arkivet att explodera. Tillsammans med de fysiska skadorna förstörde explosionen sju århundraden av irländska historiska dokument — kyrkböcker, testamenten och folkräkningar — en oersättlig förlust. Exteriören byggdes upp igen under 1920-talet, men dokumenten är borta för alltid.

Byggnaden är öppen för allmänheten på vardagar under domstolstid — man kan gå i den runda centralhallen och se rättegångar från åhörarläktarna. Det är en fungerande domstol i första hand och ett monument i andra hand, vilket ger en atmosfär som skiljer sig från de flesta historiska byggnader. Passar bra att se ihop med Custom House som ligger en kort promenad bort längs kajerna.

GPO stod klart 1818 och är den sista stora georgianska offentliga byggnaden som uppfördes i Dublin. Dess portik med joniska kolonner på O'Connell Street dominerar gatan. Den fungerade som ett postkontor då — och gör det än idag — men dess historiska betydelse kommer från påskmåndagen 1916. Då stod Patrick Pearse på trappan och läste upp proklamationen om den irländska republiken för en ganska förvirrad folksamling. GPO blev högkvarter för upproret i sex dagar innan brittiskt artilleri förvandlade det mesta till ruiner.

Skotthålen och brännmärkena på stenkolonnerna syns fortfarande och har bevarats med flit. Inuti berättar utställningen GPO Witness History historien om påskupproret 1916 genom själva byggnaden, med föremål och personliga vittnesmål. Utställningen är bra gjord och tar ungefär en timme. En bronsstaty av den döende Cú Chulainn, symbolen för upproret, står i huvudhallen.

Byggnaden är fortfarande ett fungerande postkontor, vilket gör den till en ovanlig kombination av levande institution och nationellt monument. Det är en av de mest historiskt laddade platserna i Dublin — centrum för en revolution som formade det moderna Irland.

Grafton Street sträcker sig cirka 400 meter från College Green upp till St. Stephen's Green och har varit Dublins främsta shoppinggata sedan 1800-talet. Den blev gågata 1982. Gatan har några av de högsta butikshyrorna i världen, vilket är anledningen till att den domineras av internationella kedjor som Brown Thomas, Marks and Spencer och H&M — tillsammans med ett fåtal äldre Dublin-institutioner.

Bewley's Oriental Café vid nummer 78 är den mest kända av dessa institutioner, ett kaffehus med viktorianskt kakel som öppnade 1927 och som har varit en mötesplats för Dublins författare och arbetare sedan dess. Bronsstatyn av Molly Malone vid College Green har varit ett landmärke sedan 1988 — Dublinborna har gett henne flera mindre rumsrena smeknamn. Gatumusikanterna på Grafton Street är reglerade och ofta väldigt skickliga; Glen Hansard från The Frames spelade här regelbundet innan han blev känd.

Det är en av de mest vältrampade gatorna i Dublin. Det är bäst att se den som en väg mellan Trinity College och St. Stephen's Green snarare än som ett mål i sig.

Ha'penny Bridge göts i Shropshire i England och monterades över Liffey i maj 1816 — vilket gör den till en av de äldsta gjutjärnsbroarna för fotgängare i världen. Den döptes officiellt till Liffey Bridge, men Dublinborna kallade den för Ha'penny efter den halvpenny man fick betala i tull för att gå över, ett namn som levde kvar långt efter att tullen togs bort 1919. Det vita järnsmidet och de tre lyktbågarna har blivit en av de mest fotograferade bilderna av Dublin.

Bron ersatte en färja som gått på samma ställe i århundraden. Med sina 43 meter i längd och drygt 3 meter i bredd är den ganska smal — två rader av fotgängare kan passera varandra med nöd och näppe. Trängseln är en del av charmen; att gå över i en folksamling under rusningstid har sin egen speciella Dublin-energi.

Det är gratis, centralt och en av de saker som faktiskt lever upp till sitt rykte. Utsikten från mitten av bron västerut mot Four Courts är en av de bättre vyerna över staden, och till skillnad från de flesta utsiktspunkter kostar den ingenting.

Howth är en by på en halvö 14 kilometer norr om centrala Dublin, dit man tar sig på 30 minuter med kusttåget DART. Namnet kommer från fornnordiska Hǫfuð som betyder 'huvud' — en påminnelse om att vikingar slog sig ner här redan på 800-talet. Howth Castle mitt på halvön är en av de äldsta bebodda byggnaderna på Irland och härstammar från 1244.

Hamnen är det stora dragplåstret för de flesta besökare — färsk fish and chips på piren, hummer och krabba på fiskrestaurangerna längs vattnet, och båtturer till den lilla ön Ireland's Eye precis utanför kusten. Kustpromenaden runt udden tar mellan 1,5 och 4 timmar beroende på vilken rutt man väljer. Här får man utsikt över Dublin Bay, norrut mot Mourne Mountains under klara dagar och söderut mot Bray Head.

Howth är en av de platser som faktiskt blir bättre ju mer tid man ger den. En halvdag räcker för hamnen och en kortare promenad, medan en heldag ger tid för hela klippvandringen och en ordentlig lunch. DART-tågen går var 15–20:e minut från stationerna Connolly eller Pearse.

Merrion Square anlades på 1760-talet och är en av de bäst bevarade georgianska platserna i Europa. De omgivande raderna av tegelhus med sina färgglada dörrar och vackra fönster är typexempel på stilen. I hus nummer 1 bodde Oscar Wildes föräldrar, och W.B. Yeats bodde i nummer 82. National Gallery of Ireland upptar hela den västra sidan av torget.

Själva parken var privat under större delen av sin historia och användes bara av de som bodde i husen runt omkring. Den öppnade för allmänheten 1974. Inuti hittar du den kända skulpturen av Oscar Wilde som ligger på en klippa i färgglada kläder och ser lagom ironisk ut. Det finns även andra skulpturer utspridda i parken, tillsammans med rosenträdgårdar och välskötta gräsmattor.

På helger under sommaren hänger lokala konstnärer upp målningar på staketet runt parken — en tradition som har pågått i årtionden. Torget är gratis, centralt och betydligt lugnare än St. Stephen's Green. Det är en perfekt plats för en lugn förmiddagspromenad.

O'Connell Street breddades under slutet av 1700-talet till en av de bredaste stadsgatorna i Europa. Den fick sitt nuvarande namn 1924 efter Daniel O'Connell, vars staty står vid bron i den södra änden. Gatan har även statyer av fackföreningsledaren James Larkin och poeten Theobald Wolfe Tone.

Den 120 meter höga stålpelaren The Spire restes 2003 på den plats där Nelson's Pillar tidigare stod — pelaren som sprängdes av irländska republikaner 1966. The Spire är antingen älskad eller hatad, men den fungerar som ett bra riktmärke på avstånd. Mitt på gatan ligger GPO — huvudpostkontoret — där ledarna för 1916 års uppror läste upp republikens proklamation från trappan.

O'Connell Street är både stadens symboliska hjärta och på sina ställen ganska sliten — snabbmatsrestauranger och billiga butiker ligger sida vid sida med historiska monument. Det är värt att gå från bron upp till Parnell Square för att se alla monument, och det är en av de saker som nästan alla besökare i Dublin gör förr eller senare.

St. Stephen's Green har varit allmän mark sedan 1600-talet, även om det var ett ganska vilt område som användes för avrättningar och bete innan Benjamin Lee Guinness betalade för att göra om det till en viktoriansk park på 1870-talet. Den nuvarande designen med den lilla sjön, scenen och de slingrande stigarna är från den tiden. Med sina 9 hektar är det det största av Dublins georgianska torg.

Parken var en skådeplats för strider under påskupproret 1916, då rebeller grävde skyttegravar här och besköt brittiska styrkor på de omgivande gatorna. Ett litet monument påminner om den händelsen. I övrigt är parken en fridfull plats med en sjö med ankor, en trädgård för synskadade med doftande växter och punktskrift, fontäner och en stor gräsmatta i mitten där folk äter lunch soliga dagar.

Spårvagnen Luas stannar på södra sidan och parkens ingång ligger precis vid slutet av Grafton Street, vilket gör det till en naturlig plats för en paus under en dag i centrum. Det är en av de bästa gratisplatserna för en halvtimmes vila.

Temple Bar är området på Liffeys södra strand som avgränsas av Dame Street, Westmoreland Street och Fishamble Street. Den sistnämnda är Dublins äldsta gata, där Händel ledde det första framförandet av Messias 1742. Kvarteret blev Dublins utsedda kulturdistrikt på 90-talet efter att regeringen stoppat planer på att riva det för att bygga en busstation. Planen lyckades på vissa sätt, men skapade också en riktig turistfälla.

Området har kvar viktiga kulturinstitutioner som Irish Film Institute och Project Arts Centre, men de ligger sida vid sida med proppfulla turistpubar. Pubarna är dyra och stimmiga, särskilt på helgerna. Men under veckorna, och speciellt på förmiddagarna, har gatorna en lugnare karaktär och kullerstensgatorna och de målade fasaderna ser precis ut som på ett vykort från Dublin.

Lördagsmarknaden på Meeting House Square är väl värd ett besök för matens skull. Själva puben Temple Bar med sin röda fasad är den mest fotograferade puben på Irland — drinkarna är för dyra men inredningen är faktiskt fin. Vana Dublin-besökare använder oftast Temple Bar som en vacker kuliss snarare än som ett mål för kvällen.

Daniel O'Connell grundade Glasnevin 1832 som en icke-konfessionell begravningsplats — ett radikalt drag på den tiden då katoliker tvingades begrava sina döda på protestantiska kyrkogårdar. Idag är den 50 hektar stor och rymmer över 1,5 miljoner människor, vilket gör den till Irlands nationalkyrkogård. Det runda tornet i mitten är en kopia av medeltida irländska torn och byggdes som ett monument över O'Connell själv.

Gravarna är som en historiebok över Irland: Michael Collins, Éamon de Valera, Charles Stewart Parnell, Constance Markievicz och Luke Kelly från The Dubliners vilar här. Kyrkogårdsmuseet vid entrén har en sökbar databas över alla som ligger begravda här, vilket gör det möjligt att hitta nästan vem som helst. O'Connells krypta inuti tornet är öppen för besök.

De guidade turerna är riktigt bra och går dagligen — guiderna kan sin historia utan och innan och berättar med stor inlevelse. Det är en av de sevärdheter i Dublin som överraskar de som väntar sig något sorgligt och istället lämnar platsen med ett genuint intresse för historien. Den intilliggande National Botanic Gardens passar bra att besöka samtidigt.

Iveagh Gardens är en park från den viktorianska eran som ligger gömd mellan Clonmel Street och Upper Hatch Street, nära National Concert Hall. Den är nästan helt omgiven av byggnader, vilket gör den svår att hitta — även folk som har bott i Dublin i åratal vet ibland inte att den finns. Ingången på Clonmel Street är lätt att gå förbi. Men det är just det undangömda läget som gör den värd att leta upp.

Trädgårdarna ritades 1863 i formell viktoriansk stil. Här finns en labyrint av idegran, en rosenträdgård, ett vattenfall som matas av en liten bäck, rustika grottor och gräsmattor med vackra blomsterrabatter. Till skillnad från närliggande St. Stephen's Green finns här ingen trafik precis intill, inget buller från spårvagnar — bara fågelsång och ljudet från en och annan fontän.

Det är gratis inträde och parken är ett nationellt historiskt minnesmärke. I juli varje år hålls Iveagh Gardens Music Festival med utomhuskonserter — om du är i Dublin då är det ett av de bästa sätten att uppleva platsen på. Resten av året är det bara en lugn plats som de flesta turister missar helt.

Marsh's Library är Irlands äldsta offentliga bibliotek, byggt 1701 och öppnat 1707. Det ritades av William Robinson, samma arkitekt som byggde Royal Hospital Kilmainham, och ligger precis bredvid St. Patrick's Cathedral. När det öppnade var det det första biblioteket på Irland som var offentligt — vilket betydde att alla bildade män kunde gå in utan att vara medlemmar i ett universitet eller en kyrka.

Samlingen har knappt ändrats sedan 1700-talet. Över 25 000 böcker och 300 manuskript fyller de mörka ekbokhyllorna som fortfarande har kvar de järnburar där läsare låstes in med sällsynta böcker för att förhindra stöld. Jonathan Swift, som var domprost i katedralen intill, satt i bibliotekets styrelse och en del av hans anteckningar finns kvar i marginalerna på vissa böcker. Byggnaden och dess innehåll har en tyst och lite kuslig känsla av att vara helt intakt.

Inträdet kostar 7 euro och biblioteket är lagom stort för att man ska hinna se det på under en timme. De flesta turister går förbi utan att veta vad som döljer sig inuti. Det är en av de mest speciella platserna i Dublin.

National Botanic Gardens grundades 1795 i Glasnevin, cirka 5 kilometer från centrum. Här finns ungefär 20 000 levande växtarter och miljontals torkade exemplar, vilket gör samlingen till en av de viktigaste i Europa. Det är gratis inträde och det är Irlands näst mest besökta gratisattraktion.

De mest intressanta byggnaderna är de viktorianska växthusen. Det kurvlinjiga växthuset ritades av Richard Turner på 1840-talet och är ett mästerverk i järn och glas. Inuti fyller palmer och tropiska växter en rymd som känns som att kliva in i en teknisk ritning från 1800-talet. Rosenträdgården, stenträdgården och vattenträdgården är alla värda ett besök beroende på säsong.

Trädgårdarna ligger precis bredvid Glasnevin Cemetery, vilket gör det enkelt att besöka båda samtidigt. Kaféet är helt okej. På vardagsmorgnar är det nästan tomt här, även under sommaren.

Poolbeg Lighthouse har markerat mynningen av floden Liffey sedan 1767, vilket gör det till en av de äldsta fyrarna på Irland. Den fick sin nuvarande form 1820 och är målad i en karakteristisk röd färg — samma röda som de två Poolbeg-skorstenarna som dominerar Dublins horisont och har blivit en symbol för staden. Fyren är aktiv och automatiserad, så man kan inte gå in i den, men målet är själva promenaden dit.

För att komma dit går man längs Great South Wall, en 2 kilometer lång havsmur i granit byggd på 1700-talet för att förhindra att flodmynningen slammade igen. Muren är flack och oskyddad — räkna med vind, vågstänk vid dåligt väder och stora fartyg som passerar nära. Promenaden tar ungefär 25 minuter enkel väg. Utsikten tillbaka mot staden är en av de bästa panoramavyerna över Dublin.

Det är helt gratis, ligger utanför de vanliga turiststråken och ger en bra känsla för stadens koppling till havet. Lokalbefolkningen promenerar och springer här regelbundet.

Stoneybatter — namnet kommer från iriska Bóthar na gCloch som betyder 'stenvägen' — är ett område på norra sidan i stadsdelen D7. Time Out utnämnde det till ett av världens coolaste områden 2019, vilket både roade och förskräckte de boende. Området ligger mellan Smithfield och North Circular Road, och dess viktorianska tegelhus har under det senaste årtiondet tagits över av en yngre och mer alternativ publik.

Mat- och dryckesscenen är samlad kring Manor Street och Prussia Street. Här finns hantverksölsbarer som The Belfry och Glas sida vid sida med gamla hederliga Dublin-pubar som inte har ändrats sedan 70-talet. Restaurangerna håller hög nivå och det kan vara värt att boka bord. Här finns också bra secondhand-bokhandlar och oberoende kaféer, och en kvarterskänsla som de mer turistiga delarna av centrum har tappat.

För besökare är lockelsen att se hur Dublin faktiskt ser ut när det inte är anpassat för turister. Det är en 15 minuters promenad från Phoenix Park, vilket gör det till ett naturligt lunchstopp efter en morgon i parken. Det är en av de mer givna avstickarna om man vill se något utanför standardrutten.

Sir Alfred Chester Beatty var en amerikanskfödd gruvmagnat som ägnade sitt liv åt att samla manuskript och sällsynta böcker från hela världen. När han dog 1968 lämnade han sin samling till Irland, efter att ha bosatt sig i Dublin och blivit landets första hedersmedborgare. Museet som bär hans namn öppnade i sina nuvarande lokaler i Dublin Castle år 2000.

Samlingen är imponerande bred. Här finns ett av de äldsta bevarade manuskripten av Nya testamentet, tidiga illustrerade biografier över profeten Muhammed, koranmanuskript av hög kvalitet, kinesiska jadeböcker, japanska träsnitt och egyptiska papyrusrullar. Gallerierna är gjorda för att man ska gå långsamt — föremålen är små och detaljrika, och texterna som förklarar dem är välskrivna.

Det är gratis att gå in, vilket gör det här till ett av de mest prisvärda besöken bland Dublins sevärdheter. På onsdagskvällar är det öppet till 20:00, vilket är en bra tid för ett besök. Takträdgården har fin utsikt och är trevlig när vädret tillåter.

EPIC öppnade 2016 i de välvda tegelkällarna i CHQ-byggnaden i Dublins Docklands — ett gammalt lagerhus från 1800-talet där varor från hamnen förvarades. Museet berättar historien om den irländska utvandringen: de ungefär 10 miljoner människor som lämnade Irland mellan 1700 och början av 1900-talet på grund av svält, fattigdom eller jakt på möjligheter, och de 70 miljoner människor med irländskt ursprung som nu lever utanför landet.

De 20 interaktiva gallerierna täcker hur utvandringen gick till — vilka som åkte, varför och vart — samt enskilda berättelser om kända utvandrare: presidenter (nio amerikanska presidenter har irländska rötter), forskare, författare, brottslingar, soldater och musiker. Designen är engagerande utan att kännas för tekniktung, och berättelsen om resan från desperation till framgång hanteras utan att bli för sentimental.

Med ett biljettpris på 18–20 euro hör det till de dyrare sevärdheterna i Dublin, men de flesta besökare stannar i 2–2,5 timmar och tycker att det är värt pengarna. Det ligger i Docklands nära 3Arena och kan enkelt kombineras med en promenad längs floden eller ett besök på det närliggande skeppet Jeanie Johnston.

Hugh Lane Gallery ligger i Charlemont House på Parnell Square, ett vackert stadshus i palladiansk stil byggt 1763. Det grundades som Irlands första galleri för modern konst 1908 och är uppkallat efter Sir Hugh Lane, konsthandlaren som dog på Lusitania 1915. Lane lämnade sin samling till både Dublin och London, vilket orsakade en tvist mellan städerna som tog årtionden att lösa genom ett låneavtal.

Den permanenta samlingen innehåller verk av Manet, Monet, Renoir och Degas, tillsammans med en stark samling irländsk samtidskonst. Det mest omtalade rummet är Francis Bacons studio — hela innehållet i Bacons kaotiska London-studio katalogiserades noggrant och byggdes upp igen här efter hans död, inklusive 7 000 föremål. Det är en av de mest ovanliga museiinstallationerna i Europa.

Inträdet till den permanenta samlingen är gratis. Galleriet stängde för en stor renovering i september 2025, så kolla hemsidan för aktuell status innan besöket. När det är öppet är det en av Dublins mest underskattade sevärdheter — lagom stort för att man ska hinna se det ordentligt på 90 minuter.

IMMA är inrymt i Royal Hospital Kilmainham, en byggnad från 1600-talet som stod klar 1684 som ett hem för pensionerade soldater — den äldsta klassiska byggnaden på Irland. Bara byggnaden i sig är värd ett besök med sin pelargångsförsedda innergård, ett barockkapell med originalmålningar i taket och stora trädgårdar som är gratis att promenera i när som helst.

Museet öppnade 1991 och har Irlands största samling av modern konst och samtidskonst. Den permanenta samlingen innehåller verk av bland annat Gilbert and George, Olafur Eliasson och Dorothy Cross. IMMA är mer känt för sina ambitiösa tillfälliga utställningar än för att vila på den permanenta samlingen, och programmet tenderar att vara mer vågat än på det nationella galleriet.

Det är en 20 minuters promenad från centrum eller en kort bussresa, vilket gör att det har färre besökare än det förtjänar. Området och innergården är gratis att besöka oavsett om det pågår betalutställningar eller inte. Ett bra stopp för alla som är intresserade av konst skapad efter 1960.

Little Museum of Dublin ligger i ett restaurerat georgianskt stadshus vid St. Stephen's Green. Det öppnade 2011 och samlingen består nästan helt av föremål som donerats av allmänheten — över 5 000 saker har samlats in från Dublinbor som ombads bidra med sådant som berättade stadens historia under 1900-talet. Resultatet är ett personligt och ibland roligt porträtt av en stad snarare än en stel historielektion.

Föremålen varierar från U2-prylar och gammal reklam till politiska broschyrer, fotografier och vardagssaker från irländska hem. De guidade turerna, som är det enda sättet att se museet på riktigt, går var 30:e till 45:e minut och är bland de mest underhållande i staden — guiderna väljs lika mycket för sin förmåga att berätta historier som för sina historiska kunskaper.

Med ett pris på 18 euro för en guidad tur är det inte billigt, men upplevelsen är bra och formatet med små grupper i intima rum ger en helt annan känsla än de stora nationalmuseerna. Det är ett av de bästa sätten att faktiskt förstå staden och dess invånare.

Nationalgalleriet grundades 1854 och öppnade för allmänheten tio år senare vid Merrion Square. Den permanenta samlingen består av cirka 17 000 verk, även om bara en bråkdel visas samtidigt. Den irländska samlingen är särskilt stark — det här är det bästa stället att se irländskt måleri från 1600-talet fram till 1900-talet, med verk av bland andra Jack B. Yeats.

De europeiska rummen täcker italiensk barock, nederländska mästare och fransk impressionism. Caravaggios målning 'Judaskyssen', som återfanns i ett jesuitkloster i Dublin 1990, är ett av de viktigaste konsthistoriska fynden under 1900-talet och hänger här permanent. Här finns även verk av Vermeer, Rembrandt och Goya.

Det är gratis inträde till den permanenta samlingen, vilket gör det till en bra aktivitet för en regnig eftermiddag. Byggnaden har två ingångar — den gamla flygeln på Clare Street och den moderna Millennium-flygeln — och planlösningen kan vara lite förvirrande vid första besöket. Kaféet är prisvärt med Dublin-mått mätt.

Herbert Park är en 12 hektar stor park i Ballsbridge, Dublins ambassadkvarter. Den är döpt efter Sidney Herbert, en brittisk krigsminister på 1800-talet. Parken anlades 1911 för en stor internationell utställning det året och lämnades sedan över till staden. Här finns en stor damm med ankor och svanar, en scen, tennisbanor och välskötta trädgårdar.

Kvarteren runt omkring är välbärgade och parken speglar det — den är välskött, relativt lugn och populär bland joggare och barnvagnspromenerare snarare än turistskarorna som fyller St. Stephen's Green. RDS-arenan och flera ambassader ligger i närheten. Det är en behaglig 20 minuters promenad från Merrion Square genom georgianska kvarter.

På lördagar anordnas en matmarknad bredvid parken som lockar lokala producenter som säljer ost, bröd, grönsaker och färdiglagad mat. Den är mindre än marknaden i Temple Bar men har färre turister och en mer lokal karaktär. Det är en av de parker som belönar besökare som tar sig söder om Grand Canal.

Killiney Hill är 153 meter hög och ligger vid den södra kanten av Dublin Bay. Obelisken på toppen stod klar 1742 och byggdes som ett nödhjälpsprojekt för att ge arbete åt lokalbefolkningen under den irländska svälten 1740–41 — ett århundrade före den stora svälten. Monumentet har stått i snart 300 år och är i bra skick med tanke på dess ålder och utsatta läge.

Utsikten från toppen är storslagen. En klar dag kan man se hela Dublin Bay norrut till Howth Head, Wicklow-bergen i söder och över Irländska sjön till Wales berg. Killiney är ett av Dublins dyraste områden — Bono och Enya har båda bott här — men parken på toppen är öppen för alla och gratis.

DART-tåget stannar vid Killiney station, en kort promenad från parkens entré. Det passar bra att kombinera med byn Dalkey, nästa stopp söderut med tåget, som har bra pubar och restauranger. Killiney är en av de platser utanför stadskärnan som många ångrar att de missade.

Phoenix Park är 707 hektar stor — större än Central Park i New York och större än Hyde Park och Regent's Park tillsammans. Den ligger två kilometer väster om centrum och har varit tillgänglig för allmänheten sedan 1600-talet. Det är en plats som Dublinborna är mycket stolta över.

I parken finns Dublin Zoo, presidentens officiella residens (Áras an Uachtaráin) och det irländska polishögkvarteret. En flock på cirka 600 vilda dovhjortar rör sig fritt över gräsmarkerna — de har funnits här sedan 1600-talet och är lätta att få syn på de flesta morgnar nära området Fifteen Acres. Den 11 kilometer långa muren som omger parken ramar in ett område där man kan promenera i timmar utan att gå samma väg två gånger.

För lokalbefolkningen är det främst en plats för löpning och cykling. De breda alléerna är flacka och snabba, och på helgmorgnar stängs huvudvägen av för bilar. Det är gratis, enormt och en helt annan upplevelse än de små torgen i centrala Dublin — perfekt när man behöver en paus från stadspulsen.