Sevärdheter i Edinburgh – Topattraktioner, dolda pärlor & must-sees

Arthur's Seat är en gammal utslocknad vulkan som reser sig 250,5 meter över Edinburgh och är den högsta punkten i Holyrood Park. Robert Louis Stevenson kallade den för "en kulle till storleken, men ett berg i kraft av sin djärva form". Den ligger ungefär en och en halv kilometer öster om Edinburgh Castle och är rent geologiskt runt 340 miljoner år gammal – en rest av en vulkan som var aktiv under karbonperioden. Namnet har inget med den legendariska kungen att göra; de flesta historiker menar att det är en förvanskning av gaeliska som ungefär betyder "Bågskyttarnas höjd".

Från toppen får du en full 360-graders vy: Firth of Forth i norr, Pentland Hills i söder och Old Towns silhuett direkt i väster. Flera stigar leder upp, från en mjuk grässluttning vid Dunsapie Loch på östsidan till den mer krävande klättringen via Salisbury Crags. Vandringen från Palace of Holyroodhouse tar ungefär 45 minuter i lugn takt, och du passerar St Margaret's Loch och ruinerna av St Anthony's Chapel på vägen.

Det här är genuint en av de bästa platserna att besöka i Edinburgh, dels för att det är gratis och dels för att det är på riktigt – en ordentlig bergsvandring med växlande väder, lerig mark och utsikter som sätter hela staden i sitt sammanhang.

Calton Hill ligger i östra änden av Princes Street, en hundra meter hög kulle som ger dig vad som förmodligen är stadens bästa utsikt över Edinburgh Castle och Old Town. Kullen är en del av UNESCO:s världsarv och har varit högkvarter för den skotska regeringen sedan 1930-talet – St Andrew's House är inbyggt i den branta södra sluttningen. Uppe på toppen har en samling monument gett upphov till liknelsen mellan Edinburgh och Aten. National Monument, byggt efter förebild från Parthenon men lämnat halvfärdigt 1829 när pengarna tog slut, har kallats "Edinburghs skam" ända sedan dess. Här uppe finns också Nelson Monument (ett torn format som ett teleskop från 1816), Dugald Stewart Monument, Robert Burns Monument och det gamla stadsobservatoriet.

Utsikten från toppen är makalös i alla väderstreck – slottet och Old Town i väster, Firth of Forth och kullarna i Fife i norr, och Arthur's Seat i öster. Promenaden upp från öster tar ungefär tio minuter och är betydligt lättare än den till Arthur's Seat, vilket gör detta till den mest lättillgängliga utsiktsplatsen i staden.

Calton Hill är en av de sevärdheter i Edinburgh som passar både de arkitekturintresserade (monumenten är märkliga och fascinerande) och de som bara vill sitta på en bänk med fin utsikt och äta en smörgås.

Edinburgh Castle tronar på Castle Rock, en vulkanisk plugg där människor har bott åtminstone sedan järnåldern. Det har funnits ett kungligt slott här sedan Malcolm III:s regeringstid på 1000-talet, och det fungerade som kungligt residens fram till 1633. En undersökning från 2014 räknade till 26 belägringar under dess 1 100-åriga historia – ett rekord som gett det titeln som den mest belägrade platsen i Storbritannien. Få byggnader överlevde den förödande belägringen 1573; de främsta undantagen är St Margaret's Chapel från tidigt 1100-tal (Edinburghs äldsta byggnad), Royal Palace och Great Hall från 1500-talet.

Inuti slottet finns Honours of Scotland – kronan, spiran och svärdet som utgör de äldsta bevarade kungliga regalierna i Storbritannien. Stone of Destiny, som skotska kungar kröntes på, står alldeles i närheten. National War Museum huserar i ett gammalt ammunitionsförråd från 1700-talet inom området, och One O'Clock Gun avfyras från Half Moon Battery varje vardag. Med över 2,2 miljoner besökare 2019 är det Skottlands mest besökta betalattraktion.

Om du planerar vad du ska göra i Edinburgh kräver slottet minst en halv dag. Köerna vid huvudporten kan vara brutala i juli och augusti – upp till en timme – särskilt under festivalperioden i augusti när den militära tatueringen Royal Edinburgh Military Tattoo hålls på borggården varje kväll.

Palace of Holyroodhouse är den brittiska monarkens officiella residens i Skottland och används av kungen en vecka varje sommar under "Holyrood Week". Det växte fram från ett gästhus vid Holyrood Abbey – grundat 1128 av kung David I – till ett fullstort palats under 1500-talet. Maria Stuart tillbringade sex turbulenta år här mellan 1561 och 1567, och hennes privata gemak i det nordvästra tornet är bland de mest stämningsfulla rummen i Skottland. Det var här hennes italienska sekreterare David Rizzio knivhöggs 56 gånger framför ögonen på henne av en grupp protestantiska adelsmän – en händelse som påverkade hela den skotska historien.

I paradvåningarna visas kungliga porträtt, gobelänger och möbler som samlats under fyra århundraden. Ruinerna av Holyrood Abbey från 1100-talet ligger i anslutning till palatset och är kusligt vackra. Bakom palatset reser sig Holyrood Park och Arthur's Seat dramatiskt – ett av de mest oväntade stadsmiljöerna i Europa.

För att se något som kombinerar äkta kunglig historia med modern funktion är Holyroodhouse svaret. Det är inget museum – det är ett fungerande palats som fortfarande stänger dörrarna när kungen är på besök.

Royal Mile är ryggraden i Edinburghs Old Town och sträcker sig nästan exakt en engelsk mil nedför backen från Edinburgh Castle till Palace of Holyroodhouse. Det är inte en enskild gata utan en kedja av sex olika – Castle Esplanade, Castlehill, Lawnmarket, High Street, Canongate och Abbey Strand – som alla har sin egen karaktär. Längs vägen sticker smala gränder (closes) av åt sidorna och döljer innergårdar, museer och fragment av det medeltida Edinburgh som de flesta turister bara går förbi.

I mitten ligger Parliament Square med Skottlands högsta domstolar, St Giles' Cathedral och en ryttarstaty av Karl II i brons. Under Edinburgh Fringe i augusti förvandlas High Street till ett enda stort skådespel av gatukonstnärer och köande publik – elektriskt för vissa, överväldigande för andra. Resten av året är det livligt men hanterbart, med morgnar och sena kvällar som de lugnaste tiderna.

Royal Mile har sin beskärda del av turistbutiker med tartan och fudge, men de bästa guldkornen gömmer sig bokstavligen i gränderna – Riddle's Court, Brodie's Close och White Horse Close längst ner. Gå in i så många du kan; det är där den riktiga historien finns.

St Giles' Cathedral – eller egentligen High Kirk of Edinburgh – har stått på Royal Mile sedan 1300-talet, även om det funnits en kyrka här sedan åtminstone 1100-talet. Den stod i centrum för den skotska reformationen: John Knox var predikant här från 1559 och hans inflytande formade inte bara skotsk religion utan hela den presbyterianska kristendomen världen över. År 1637 utlöste ett försök att införa en ny bönbok ett upplopp här som blev startskottet för krigen i de tre kungarikena. Byggnaden har genom åren använts som allt från fängelse till domstol och marknadsplats innan den återställdes till en enhetlig kyrka 1929.

Det mest fantastiska rummet inuti är Thistle Chapel, som byggdes mellan 1909 och 1911 efter ritningar av Robert Lorimer. Det är Skottlands motsvarighet till Garter Chapel i Windsor – ett intimt rum där Thistleorden, Skottlands högsta riddarorden, håller sina ceremonier. Träsniderierna är otroliga; leta efter ängeln som spelar säckpipa ovanför orgeln. Kyrkan har också vackra fönster av bland andra James Ballantine och Edward Burne-Jones.

Inträdet är gratis, även om donationer uppmuntras. Det är en av Edinburghs populäraste platser, men på vardagsmorgnar är det betydligt lugnare än under eftermiddagens turistrusning.

Camera Obscura huserar i Outlook Tower på Castlehill, bara några meter från porten till Edinburgh Castle. Det är byggnaden med kupolen på toppen som man ofta går förbi och tror hör till slottet. Attraktionen grundades 1835 av entreprenören Maria Theresa Short, som först ställde ut på Calton Hill innan hon flyttade hit. Tornet har varit ett museum sedan slutet av 1890-talet, vilket gör det till en av Skottlands äldsta specialbyggda turistattraktioner. Själva den ursprungliga camera obscuran – ett roterande periskopsystem med linser och speglar som projicerar en livebild av staden på en vit skål – fungerar fortfarande och överraskar de flesta.

Fem våningar med interaktiva utställningar omger kameran: hologram, en spegellabyrint, en virveltunnel som verkligen sätter balansen ur spel och optiska illusioner baserade på ljus. Takterrassen bjuder på 360-graders utsikt över Royal Mile, slottet och resten av staden. Det är mycket fokus på "kul vetenskap" och det är väldigt bra för barn, även om vuxna brukar ha minst lika roligt.

Med ett pris på runt £22 för vuxna är det inte billigt, men kombinationen av ett fungerande optiskt instrument från viktoriansk tid och solida interaktiva utställningar gör det prisvärt. Om du letar efter saker att göra i Edinburgh en regnig dag är det här det givna svaret.

Dean Village ligger i en djup ravin vid Water of Leith, ungefär tio minuters promenad nordväst om West End – tillräckligt nära centrum för att vara tillgängligt, men tillräckligt långt under gatunivå för att kännas helt avskärmat. Namnet kommer från "dene", som betyder djup dal, och byn var i århundraden känd som "Water of Leith Village". Den var ett framgångsrikt centrum för spannmålsmalning i över 800 år, med minst elva fungerande kvarnar när det begav sig, alla drivna av floden. De gamla magasinen och kvarnarkitekturen överlevde den industriella nedgången främst för att byn var så svårtillgänglig att bygga om.

Idag är huvudattraktionen helt enkelt hur det ser ut: husbyggda av sten, kvarnar som blivit lägenheter, smala stigar längs flodbanken och det dramatiska valvet på Dean Bridge – ritad av Thomas Telford 1832 – som tornar upp sig ovanför. Well Court, ett viktorianskt bostadskomplex byggt 1884 av bokförläggaren John Ritchie Findlay, ger norra sidan en tydlig Arts and Crafts-karaktär. Flodstigen förbinder Dean Village med Stockbridge åt ena hållet och Scottish Gallery of Modern Art åt det andra.

När det gäller vad man ska se i Edinburgh som de flesta missar hamnar Dean Village högt upp. Det är fotovänligt, gratis och väldigt få av de turister som fotograferar Edinburgh Castle hittar någonsin hit.

Edinburghs Old Town är den del av staden som fanns innan New Town byggdes på andra sidan dalen på 1760-talet. Tillsammans utgör de ett av UNESCO:s världsarv – Old Town för sin medeltida stadsplan och byggnader från reformationen, New Town för sin georgianska stadsplanering. Old Town växte längs en vulkanisk ås med Edinburgh Castle högst upp och Holyrood längst ner. Geografin tvingade fram en speciell sorts höghusbyggande – hyreshusen här var bland de högsta i Europa på 1600-talet, vissa med fjorton våningar. De så kallade "closes" (gränder) som går vinkelrätt mot åsen var ofta så smala att man kunde röra vid husen på båda sidor samtidigt.

Hjärtat i Old Town är Royal Mile, men området sträcker sig långt utanför den: Grassmarket och Cowgate skär genom dalen i söder; George IV Bridge och de andra broarna leder fotgängare och trafik österut; Greyfriars, universitetet och Meadows breder ut sig i söder. Mängden bevarad historisk arkitektur är ovanlig för en brittisk stad – de flesta överlevde inte 1800-talets iver att riva och bygga nytt.

För att se Edinburghs historiska lager är det i Old Town du ska spendera mest tid. Svårigheten är att veta var man ska titta – de bästa sakerna är ofta omarkerade och ligger i gränder som ser ut att leda ingenstans.

Grassmarket ligger i en naturlig sänka nedanför Edinburgh Castle, skyddad på tre sidor av Old Towns höjder. Det var en officiell marknadsplats från åtminstone 1477 och förblev stadens främsta marknad för boskap och varor i århundraden. Det var också Edinburghs huvudsakliga avrättningsplats fram till 1784 – ett kors i kullerstenen i den östra änden markerar platsen för galgen. Här avrättades bland annat de Covenanters som dödades under 1680-talets religiösa förföljelser, och seriemördarna Burke och Hare sålde kroppar från sina offer till läkarutbildningen från ett värdshus i närheten. Inget av detta döljs; pubarna här utnyttjar historien till max.

Idag är Grassmarket ett av Edinburghs mest krogtäta områden. Med slottet som tornar upp sig på klippan ovanför får varje uteservering en dramatisk inramning. Här finns en äkta lokal pubkultur sida vid sida med turismen – Last Drop, White Hart Inn (en av de äldsta pubarna i Edinburgh) och Beehive ligger alla på en kort sträcka. Oberoende butiker, vintagekläder och en regelbunden marknad håller stället levande.

För den som letar efter saker att göra i Edinburgh bortom det uppenbara är Grassmarket kvällstid – särskilt en fredag när slottet är upplyst – en vy som fastnar i minnet. Den vackra Victoria Street och utsiktsplatsen The Vennel ligger båda på gångavstånd.

Greyfriars Kirk byggdes mellan 1602 och 1620 på mark som tillhört ett franciskanerkloster som upplöstes vid reformationen. Församlingen spårar sitt ursprung till 1598. År 1638 undertecknades National Covenant här – ett dokument som förpliktigade Skottland till presbyterianismen framför den episkopalism som Karl I försökte tvinga på dem, vilket ledde landet mot inbördeskrig. Kyrkan skadades under Cromwell, fick sitt torn förstört i en explosion 1718 och var uppdelad i två separata församlingar i över ett sekel innan den återförenades 1929. De målade glasfönstren inkluderar verk av James Ballantine och här finns ett fint 1600-talsmonument över Margaret, Lady Yester.

Den omgivande kyrkogården, Greyfriars Kirkyard, är minst lika historiskt viktig som själva kyrkan. Här vilar pestoffer och många kända ansikten från Edinburghs förflutna. Här finns också graven till Greyfriars Bobby – den Skye-terrier som sägs ha vaktat sin ägare John Grays grav i 14 år efter hans död 1858. En liten staty av Bobby står på trottoaren utanför, blanksliten av alla händer som klappat den för tur.

Kyrkan är gratis att besöka och håller gaeliska gudstjänster varje vecka, en tradition sedan tidigt 1700-tal. Det är värt ett stopp på en halvtimme när du ser dig om i Old Town – bara kyrkogården har fler historiska lager än de flesta platser hinner med på en hel dag.

Princes Street Gardens ligger i dalen mellan Old Town och New Town, längs södra sidan av Princes Street i skuggan av Edinburgh Castles norra vägg. Platsen var en gång Nor Loch – en konstgjord försvarssjö som också fungerade som dumpningsplats för avloppsvatten från Old Town. Den dränerades i omgångar under 1760-talet när New Town byggdes, och parken anlades på 1820-talet. Järnvägen mellan Edinburgh och Glasgow drogs genom dalen 1846, och man kan fortfarande se och höra tågen rulla genom den nedre delen av den västra parken.

Parken är uppdelad i två delar vid The Mound: East Gardens, som är mer formell och huserar Ross Bandstand och en fontän; och den större West Gardens som sträcker sig mot Lothian Road förbi Scott Monument. Båda har utsikt direkt upp mot slottet, och vyn över slottet från East Gardens i skymningen är en av de mest fotograferade bilderna i Skottland. Vid jul hålls en stor marknad och ett nöjesfält i parken, något som lokalbefolkningen har ganska delade meningar om.

För en ledig timme i Edinburgh är det svårslaget att sitta på gräset i West Gardens med slottet ovanför. Parken är öppen från kl. 07:00 till sent på kvällen och är av goda skäl en av stadens mest besökta platser.

Royal Yacht Britannia tjänade den brittiska kungafamiljen från 1954 till 1997. Fartyget reste över en miljon sjömil och stod värd för statschefer, kungliga smekmånader och statsbanketter under sina 44 år i tjänst. När regeringen beslutade att inte finansiera en ersättare 1997 var ceremonin då fartyget togs ur bruk märkbart känslosam – drottningen fotograferades med tårar i ögonen på kajen i Portsmouth.

Den självguidade audioturen (berättad av tidigare besättningsmän) går genom paradvåningarna, kungafamiljens privata rum, maskinrummet och besättningens mäss. Kontrasten mellan den stora matsalen – där drottningen tog emot Mandela, Reagan och Jeltsin – och de enkla våningssängarna för den 220 man starka besättningen är slående. Inredningen är till stor del oförändrad sedan 1970-talet, vilket ger alltihop en märkligt intim tidskapsel-känsla. De kungliga rummen har en återhållsam, nästan vardaglig stil som säger mer om kungafamiljens faktiska smak än något palats.

Britannia ligger i Leith, cirka fem kilometer från Old Town. Det är ett populärt val för besökare som har en hel dag över, och biljettpriset inkluderar en bra ljudguide.

Scott Monument är en 61 meter hög viktoriansk gotisk spira i East Princes Street Gardens, byggd mellan 1840 och 1846 till minne av Sir Walter Scott. Det är världens näst största monument över en författare. Arkitekten George Meikle Kemp vann uppdraget genom en tävling men fick aldrig se monumentet färdigt då han drunknade i en kanal 1844. Byggnaden är prydd med 64 uthuggna figurer som föreställer karaktärer från Scotts romaner, placerade runt en central staty av författaren själv tillsammans med sin hjorthund Maida.

Besökare kan klättra uppför de 287 trappstegen via fyra smala utsiktsgallerier. Ju högre upp man kommer, desto trängre blir det, men utsikten blir också allt bättre. Klättringen tar ca 20 minuter och är bitvis ganska brant. Från toppen ser man slottet, Calton Hill, Arthur's Seat och ända över till Fife en klar dag. Biljetten kostar bara £8, vilket gör det till en av de billigaste betalutsikterna i staden.

Stenen, en sandsten från Binny, har mörknat och blivit nästan helt svart med åren på grund av Edinburghs historiska koldamm och rök. Det ger monumentet en tydlig gotisk och nästan lite dyster karaktär som passar staden perfekt. Det är en av de mer speciella platserna att besöka i Edinburgh.

Det skotska parlamentet vid Holyrood ritades av den katalanska arkitekten Enric Miralles och invigdes 2004 – tre år för sent och till en kostnad på runt £414 miljoner, långt över de första kalkylerna. De skenande kostnaderna gjorde byggnaden till en av de mest kontroversiella i skotsk historia. Miralles själv dog år 2000, fyra år innan hans skapelse stod färdig. Trots all kritik vann den arkitekturpriset Stirling Prize 2005 och hyllas idag av många kritiker för sin ambitiösa design.

Arkitekturen hämtar inspiration från det skotska landskapet: taklinjerna påminner om uppochnervända båtar och löv, fasaden har detaljer i ek och fönstren i parlamentarikernas kontor refererar till en känd målning av en skridskoåkande man. Debattsalen är hjärtat i byggnaden – ett rum i ek med en imponerande takkonstruktion som släpper in naturligt ljus. Besökare kan se debatter från åhörarläktaren eller gå en guidad tur när parlamentet inte sammanträder.

Byggnaden ligger precis mittemot Palace of Holyroodhouse längst ner på Royal Mile. Det är ett naturligt stopp när du betar av sevärdheterna mellan slottet och palatset. Det är gratis att gå in i de offentliga delarna.

Victoria Street byggdes på 1830-talet för att förbättra vägen mellan George IV Bridge och Grassmarket genom de trånga medeltida gränderna. Resultatet blev en svängd gata i två plan – butiker på den nedre kullerstensnivån och en upphöjd terrass med gångbana ovanför. Raden av färgglada butiksfasader i blått, rött, grönt och lila gör den till en av de mest kända vyerna i Edinburgh. Man når terrassen uppifrån George IV Bridge, vilket ger ett helt annat perspektiv på gatan nedanför.

Gatan nämns ofta som inspirationskälla till Diagon Alley i Harry Potter-böckerna. J.K. Rowling bodde i Edinburgh när hon skrev de tidiga böckerna och staden satte tydliga spår i hennes fantasi. Oavsett om det stämmer eller ej så inbjuder atmosfären till jämförelsen: den är smal, lite sned och full av nischade småbutiker som säljer udda saker. Leksaksbutiken Antics, Armstrongs vintagekläder och Bow Bar högst upp är alla värda ett stopp.

Victoria Street är oerhört tacksam att fotografera, särskilt på morgonen innan folkmassorna hunnit dit. Det är en kort promenad från både Grassmarket och Royal Mile, så den är lätt att klämma in under en promenad i Old Town.

Dunbar's Close Garden är en formklippt trädgård gömd längst in i en gränd på Canongate-delen av Royal Mile. Den skapades 1978 av Mushroom Trust som en gåva till staden. Designen följer stilen hos en skotsk 17-talsträdgård – den typ av inhägnad, formell trädgård som rika köpmän hade vid sina hyreshus under den perioden. Själva gränden är smal och ser inte mycket ut för världen, vilket gör att trädgårdens plötsliga öppning blir ännu mer effektfull. Inuti väntar grusgångar, klippta buxbomshäckar, stenmurar och växter som gamla rossorter, örter och perenner valda för att passa tidsperioden.

Trädgården är liten – man går runt den på fem minuter – men den sköts med stor omsorg och erbjuder en genuin paus mitt på en av Skottlands mest trafikerade turistgator. Bänkar längs murarna gör det till ett bra ställe att vila benen på. Öppettiderna är begränsade (runt 07:00 till 16:30 varje dag) och den stänger helt under vintern.

De flesta av de tusentals människor som passerar ingången varje dag har ingen aning om vad som finns bakom stenmurarna.

Hermitage of Braid är ett naturreservat på drygt 60 hektar i södra Edinburgh, beläget mellan Braid Hills och Blackford Hill. Braid Burn rinner genom mitten, flankerad av gammal skog – mest bok, ek och ask – med öppna stigar och flera branta dalar. I reservatet ligger det tidigare godset Braid, inklusive Hermitage House, ett 1700-talshus som numera fungerar som besökscenter. En liten gemenskapsträdgård, återställd 2014, odlar medicinalväxter och örter där den ursprungliga slottsträdgården en gång låg.

Reservatet hänger ihop med Blackford Hill i nordost, som har en öppen topp med utsikt över staden och huserar Royal Observatory Edinburgh (ej öppet för allmänheten men synligt på åsen). Tillsammans utgör Hermitage och Blackford Hill en längre vandring på 2–3 timmar som tar dig långt söder om stadens turiststråk in i terräng som känns som riktig landsbygd.

Det här är ett sådant ställe som Edinburghborna ser som sin egen hemlighet och sällan nämner för turister – vilket är precis varför det är ett bra tillskott på listan över platser att besöka. Det går smidigt att ta bussen hit från centrum på ungefär 30 minuter.

Stockbridge är en stadsdel i norra Edinburgh som ursprungligen var en egen by innan den växte ihop med staden på 1800-talet. Namnet är enkel skotska för "timmerbro" och syftar på bron över Water of Leith – den nuvarande stenbron är från 1801. Konstnären Henry Raeburn ägde marken här och lät bygga ut området tillsammans med arkitekten James Milne. Ann Street, som Raeburn ritade och döpte efter sin fru, är en av få gator i New Town som har privata trädgårdar på framsidan och är idag en av stadens mest eftertraktade adresser.

Stadsdelen har kvar en stark egen karaktär med mängder av oberoende butiker. Längs huvudgatorna hittar du bra kaféer, antikvariat, en fantastisk ostbutik och flera riktigt bra restauranger. Särskilt St Stephen Street har kvar en lite bohemisk känsla. På söndagar hålls Stockbridge Market som lockar folk från hela staden.

Stockbridge är väl värt en halvdag om man vill se hur livet i Edinburgh faktiskt ser ut bortom souvenirbutikerna. Flodpromenaden längs Water of Leith knyter ihop stadsdelen med både Dean Village och Gallery of Modern Art. För den som vill se något utanför de vanliga turiststråken är det hit man ska gå.

Water of Leith Walkway är en nästan två mil lång gång- och cykelväg som följer floden Water of Leith från utkanten av staden ända ner till hamnen i Leith. Floden har format staden på många sätt: den drev kvarnarna i Dean Village i åtta sekler och utgjorde gränsen för de medeltida bosättningarna. Stigen slingrar sig genom allt detta och passerar Modern Art-galleriet, Dean Village, Stockbridge och den botaniska trädgården. Bitvis är flodbanken överraskande vild.

De flesta besökare går bara vissa delar av sträckan. Den mest givande biten inne i stan går från Gallery of Modern Art genom Dean Village till Stockbridge – en promenad på ca 45 minuter genom den vackraste delen av rutten. Stigen är välskött och tydligt skyltad. På flera ställen rinner floden genom smala skogsklädda raviner där man helt glömmer bort att man är mitt i en stad. Man kan se både häger och, om man har tur, kungsfiskare.

För att se något annat än bara de vanliga turistkvarteren är Water of Leith den bästa vägen att gå. Den knyter ihop flera stadsdelar och sevärdheter efter varandra, kräver ingen kollektivtrafik och är helt gratis.

Museum of Edinburgh, fortfarande ofta kallat Huntly House efter byggnaden det ligger i, finns på 142–146 Canongate i den nedre delen av Royal Mile. Huset är ett stadshus från 1500-talet med en karakteristisk gulmålad fasad och trappstegsgavlar, byggt runt 1570 för medlemmar av klanen Gordon. Det köptes av ett hantverksskrå (Hammermen) 1647, byggdes ut av arkitekten Robert Mylne och förvärvades av staden Edinburgh 1924 när det hotades av rivning.

Inuti berättar museet Edinburghs lokala historia genom en labyrint av rum på tre våningar: rum om stadens hantverksskrån, en originalkopia av National Covenant från 1638, fältmarskalk Earl Haigs skrivbord från första världskriget, James Craigs originalritningar för New Town från 1767 och en samling skotsk konsthantverk med silver, glas och klockor. Totalt finns runt 220 000 föremål i stadens olika museisamlingar.

Inträdet är gratis och det är öppet onsdag till söndag. För besökare som vill förstå Edinburgh som stad, och inte bara som en samling historiska hus, är det hit man ska gå – och här brukar det vara mycket lugnare än på National Museum på Chambers Street. Att bara hitta hit är en del av upplevelsen; huset smälter nästan osynligt in bland de andra byggnaderna på Royal Mile.

National Museum of Scotland på Chambers Street är Skottlands populäraste besöksmål med över 2,2 miljoner besökare 2019 – fler än Edinburgh Castle. Det bildades 2006 genom att man slog ihop två byggnader med helt olika karaktär: det moderna Museum of Scotland (invigt 1998) som täcker skotsk historia och kultur, och den angränsande viktorianska byggnaden från 1861 med en enorm centralhall i gjutjärn som rymmer naturhistoria, teknik och världskulturer. Tillsammans rymmer de allt från ett Spitfire-plan i full skala till egyptiska mumier.

Höjdpunkterna som folk pratar mest om är fåret Dolly, det första däggdjuret som klonats från en vuxen cell, som står i en glashall och ser ganska obrydd ut över sin historiska betydelse. Millennium Clock, en fyra meter hög kinetisk skulptur, slår varje hel timme. The Scottish Maiden – en tidig giljotin som användes långt före den franska – har fascinerat och skrämt skolbarn i generationer. Elton Johns kostym finns också här av skäl som känns väldigt skotska. Inträdet är gratis till hela komplexet.

För den som letar efter platser att besöka i Edinburgh med barn är museet det absolut bästa alternativet – räkna med minst tre timmar. Takterrassen, som man når via Tower Restaurant, har oväntat bra utsikt över Old Town.

National War Museum ligger inuti Edinburgh Castle, i ett gammalt ammunitionsförråd från 1700-talet som byggdes om till museum 1933. Det drivs av National Museums Scotland och täcker 400 år av Skottland i krig – från 1600-talet genom båda världskrigen och framåt. Istället för att bara fokusera på strategier och kartor använder man vapen, uniformer, medaljer, personliga brev och utrustning för att berätta de enskilda soldaternas historier.

Till skillnad från många militärmuseum fokuserar det här på hur det faktiskt var: utrustningen de bar, medaljerna de fick och vad de betydde, samt livet på hemmafronten. Särskilt starka delar handlar om högländska regementen och deras speciella kultur inom den brittiska armén – betydelsen av kilten, säckpipan och regementstraditionerna. Museet huserar även regementssamlingar för Royal Regiment of Scotland och Royal Scots Dragoon Guards.

Inträdet ingår i din biljett till Edinburgh Castle, vilket gör det lätt att missa som en eftertanke. Gör inte det – det är värt en timmes fokuserad uppmärksamhet. Bland sevärdheterna inne på slottsområdet är det här det mest givande rummet som de flesta besökare tyvärr skyndar igenom.

Scottish National Gallery of Modern Art huserar i två neoklassiska byggnader på Belford Road väster om centrum – Modern One och Modern Two. De ligger mittemot varandra med en park emellan. Samlingen täcker modern och samtida konst från runt 1900 till idag, med över 6 000 målningar, skulpturer och installationer. Modern One har den starkaste permanenta samlingen med bland annat skotska kolorister, tysk expressionism och surrealism. Modern Two, som ligger i en gammal barnhemsbyggnad, rymmer Eduardo Paolozzis studio och tillfälliga utställningar.

Utanför ligger Charles Jencks Landform – en formation av gräsklädda kullar och en damm som skapades 2002 och har blivit ett av stadens mest igenkända offentliga konstverk. Det är gratis att gå runt här, oavsett om man går in i gallerierna eller inte. Kaféet är bra och terrassen är trevlig när vädret tillåter.

Inträdet till den permanenta samlingen är gratis, medan större tillfälliga utställningar kostar pengar. Gallerierna är riktigt bra, och mycket av charmen är att det inte alls är lika trångt här som på museerna i centrum. Det här är ett lugnare sätt att spendera tid på än att trängas på National Museum – perfekt för konstälskare som vill se något utanför de vanliga turiststråken.

Scottish National Gallery ligger på The Mound i en vacker byggnad ritad av William Henry Playfair som öppnade 1859. Här finns Skottlands nationella konstsamling, från tidig renässans fram till början av 1900-talet. Byggnaden förväxlas ofta med grannen Royal Scottish Academy – de ser nästan identiska ut från Princes Street och båda är ritade av Playfair. Galleriet kallas numera officiellt för "The National", men lokalborna använder fortfarande det gamla namnet.

Samlingen har ett imponerande djup med verk av Botticelli, Rafael, Tizian, Rembrandt, Vermeer, Monet och Van Gogh. De skotska rummen är särskilt bra, med stora verk av Allan Ramsay och Henry Raeburn – målare som definierade hur Skottland såg på sig självt under upplysningstiden. Själva huset är också värt ett besök, särskilt det åttakantiga rummet "The Tribune" med sin ljuskupol.

Inträdet är gratis. Det är en av de bästa platserna i Edinburgh just för att de flesta besökare är uppe vid slottet medan du kan ha en Tizian nästan för dig själv. Kaféet på nedre plan är bra och har utsikt mot Princes Street Gardens genom pelargången.

Surgeons' Hall är högkvarter för Royal College of Surgeons of Edinburgh, en av världens äldsta kirurgiska sammanslutningar med anor från 1505. Den nuvarande byggnaden ritades av William Henry Playfair och stod klar 1832. Museet som hör till är Skottlands största medicinska museum och har fått status som en samling av nationell betydelse. Det öppnade igen 2015 efter en stor modernisering.

Samlingen är kanske inte för alla – den innehåller anatomiska preparat, patologiska utställningar och kirurgiska instrument från flera århundraden – men det presenteras på ett sakligt och intressant sätt snarare än för att chockera. Edinburgh har en viktig roll i läkarhistorien: stadens anatomer och kirurger drev på stora framsteg på 1700- och 1800-talen. Samtidigt tas de mörka sidorna upp, som morden av Burke och Hare 1828 då 16 personer dödades för att förse anatomiskolan med lik.

Med ett inträde på £7 är det ett av de mer prisvärda alternativen i Edinburgh som de flesta turister helt missar. Rekommenderas för alla som tål sådant som är genuint märkligt och är nyfikna på hur modern kirurgi växte fram.

Stockbridge Market hålls varje söndag på St Stephen Place, ett litet torg precis vid huvudgatan i Stockbridge. Marknaden har funnits sedan 2006 och har blivit stadens i särklass bästa regelbundna marknad. Här finns runt 40–50 stånd med främst mat, men också lite hantverk och växter. Producenterna är nästan uteslutande skotska: ostar från öarna, rökt fisk, viltkött, surdegsbröd och bakverk som det ofta ringlar långa köer till. Utbudet av street food varierar men håller alltid hög kvalitet.

Marknaden lockar nästan bara lokalbor en vanlig söndagsmorgon, vilket ger en helt annan känsla än den mer turistiga bondens marknad vid Castle Terrace. Folk gör sina veckoinköp här på riktigt. Den körs mellan 10:00 och 16:00 oavsett väder – stamisterna dyker upp ändå.

För besökare är det här en av de trevligaste sakerna man kan göra en söndagsmorgon: gå från Old Town genom Dean Village längs Water of Leith (ca 30 minuter), landa på marknaden lagom till kl. 11:00 och fortsätt sedan norrut till Royal Botanic Garden. Då får man tre av stadens bästa gratisupplevelser på raken.

Holyrood Park är en drygt 260 hektar stor park precis öster om Old Town, som omger Arthur's Seat och klipporna vid Salisbury Crags. Den skapades 1541 när Jakob V lät hägna in marken runt kullarna med en stenmur – som ett jaktområde för hovet vid Holyroodhouse. Parken rymmer kullar, sjöar, basaltklippor, ljunghedar och öppna marker. Tre sjöar ligger i parken: St Margaret's Loch (med ruinerna av St Anthony's Chapel ovanför), Dunsapie Loch och Duddingston Loch, som är ett fågelskyddsområde.

Hela parken blev ett skyddat fornminne 2013, tack vare den stora mängden arkeologiska lämningar – hyddbottnar och odlingssystem från förhistorisk tid och medeltid. Queen's Drive går genom parken för bilar och cyklar, men de flesta utforskar den till fots. Här finns allt från plana promenader vid sjöarna till den ordentliga stigningen upp till Arthur's Seat på 250,5 meter.

Holyrood Park är stadens vilda hjärta – och det är på riktigt vilt, med ordentligt väder, lerig mark och ett djurliv som inkluderar pilgrimsfalk. Det är gratis, öppet dygnet runt och ligger bara fem minuters promenad från Palace of Holyroodhouse. För den som vill se något storslaget utan planering eller kostnad är det hit man ska gå.

Inverleith Park är en drygt 20 hektar stor park i norra Edinburgh, precis norr om Royal Botanic Garden. Parken är stor, öppen och används till stor del för sport – rugby- och fotbollsplaner upptar mycket av ytan – men här finns också en central damm för modellbåtar och sjöfåglar, samt en lekplats. Parken ligger på lite högre mark än centrum i söder, vilket skapar stadens mest oavbrutna panoramavy över Edinburghs silhuett i söderläge.

Från parkens mitt kan man se Arthur's Seat, Old Town-åsen, Edinburgh Castle och Pentland Hills i en och samma vy. Det här är ingen känd turistutsikt och det kostar inget, vilket är poängen – det är hit lokala familjer och hundägare går på söndagspromenad snarare än dit turisterna går för att fotografera. Bristen på souvenirbutiker och turistkaféer är befriande.

Inverleith Park passar perfekt att kombinera med Royal Botanic Garden bredvid – gå in i den botaniska trädgården från öster, promenera genom de formella delarna och gå ut genom den norra porten till parken för en längre runda. För att se Edinburgh från norrsidan är den här kombinationen den bästa gratissysslan i området.

Royal Botanic Garden Edinburgh grundades 1670 som en örtagård för medicinalväxter nära Holyrood Abbey – vilket gör den till en av de äldsta botaniska trädgårdarna i Storbritannien. Den flyttade till sin nuvarande plats i Inverleith 1820 och täcker idag nästan 30 hektar med en samling på över 13 000 växtarter. Utöver att vara vacker är trädgården ett seriöst vetenskapligt centrum för växtbevarande med forskning över hela världen. De har även filialer på andra platser i Skottland som Dawyck, Logan och Benmore.

Den mest besökta byggnaden är Temperate Palm House – ett viktorianskt växthus i järn och glas från 1858 som är det högsta i Storbritannien. Det finns även en rad andra växthus som tar dig från ökenhetta till tropisk fuktighet på några steg. Utomhus är Rock Garden, Chinese Hillside och Demonstration Garden alltid i toppskick. Från terrassen nära John Hope Gateway har man en fantastisk utsikt över hela Edinburghs silhuett med Arthur's Seat, Old Town-åsen och slottet.

Inträdet till själva trädgården är gratis; växthusen tar ut en liten avgift. För en lugn stund bortom turistsmeten är det här en av de bäst skötta platserna i Edinburgh – särskilt på våren när rhododendronbuskarna på Chinese Hillside blommar.

The Meadows är en stor park precis söder om Old Town, som gränsar till universitetets campus i norr och de fina bostadskvarteren i Marchmont i söder. Parken skapades på 1700-talet genom att man dränerade en sumpig sjö. Den korsas av ett rutnät av trädkantade stigar – den största avenyn, Jawbone Walk, har fått sitt namn efter ett par valkäkar som ramar in en av ingångarna. I det sydvästra hörnet går parken ihop med Bruntsfield Links, där det funnits en gratis bana för kortdistansgolf i århundraden.

Parken består nästan helt av öppna gräsytor, vilket gör den till en av stadens viktigaste mötesplatser för frisbee, fotboll, picknick och solbadande. Här finns även tennisbanor och en stor lekplats. I juni hålls Meadows Festival och i augusti spiller en del av Fringe-festivalen över hit. Den stora mängden studenter från universitetet ger parken en speciell atmosfär under terminerna.

För Edinburghborna är det här en av de mest älskade platserna i staden – inte för att den är dramatisk eller spektakulär, utan för att den är precis vad en stadspark ska vara. Den är helt gratis, öppen dygnet runt och ligger bara tio minuters promenad från Royal Mile.