Sevärdheter i Dubrovnik – Topattraktioner, dolda pärlor & must-sees

Dubrovniks ringmur är en av Europas bäst bevarade medeltida befästningar. Den byggdes i etapper mellan 1200- och 1600-talet och sträcker sig 1 940 meter runt hela gamla stan. Muren är upp till 25 meter hög på landsidan men lägre mot havet. När Konstantinopel föll 1453 skyndade man sig att bygga Minčeta-tornet som extra skydd. Muren blev aldrig intagen.

Att gå hela varvet tar ungefär en och en halv timme i lugnt tempo, men längre på sommaren när man får trängas i de smala passagerna. Härifrån ser man rakt ner i privata bakgårdar, tvättlinor och trädgårdar som turisterna nere på gatan aldrig ser. Utsikten över havet och de röda taken är den stora behållningen. En klar dag ser man ön Lokrum ligga strax utanför kusten.

Det här är den sevärdhet i Dubrovnik som faktiskt lever upp till allt prat. Köp biljetten direkt på morgonen när murarna öppnar – vid 10-tiden blir den smala gången snabbt full och det går inte att gå om på de smalaste delarna. Samma biljett ger även inträde till Fort Bokar.

Lokrum är en liten skogsklädd ö ca 600 meter utanför hamnen. Man tar sig hit med båt på 15 minuter. Ön har varit ett naturreservat sedan 1800-talet och är helt bilfri. Enligt sägnen led Rikard Lejonhjärta skeppsbrott här 1192 när han var på väg hem från det tredje korståget. Benediktinermunkar kom hit på 1000-talet och stannade tills Napoleon upplöste klostret 1798.

Klostret är numera delvis en botanisk trädgård där påfåglar går fritt bland pelargångarna och på de gamla murarna. Det så kallade Döda havet – en saltvattensjö med förbindelse till Adriatiska havet – är den mest populära badplatsen. Den ligger skyddad och vattnet är varmare än i havet utanför. Runt ön finns klippor som passar bra för dykning och hopp om man gillar sådant.

Lokrum erbjuder skugga, lugn och möjlighet att bada utan att trängas, vilket är svårt att hitta inne i stan. Försök åka hit en vardag om det går. Den sista färjan tillbaka på sommaren går runt kl. 19:00 – missar du den får du betala dyrt för en vattentaxi.

Rector's Palace var maktens centrum i republiken Dubrovnik och är ett av de mest genomtänkta politiska rummen från medeltiden. Den som valdes till rektor – den högsta posten – satt bara en månad i taget. Under den tiden bodde han i palatset utan sin familj och fick bara lämna byggnaden i tjänsten. Varje morgon lämnade han ceremoniellt tillbaka stadens nycklar till folket. Systemet var till för att ingen skulle kunna skaffa sig för mycket makt. Ovanför dörren till stora rådssalen står det på latin: "Glöm det privata, tänk på det allmänna."

Byggnaden är en blandning av gotik och renässans, mest för att den fick byggas upp flera gånger efter krutexplosioner och jordbävningar. Innergården är den vackraste delen och används idag för konserter. Inuti finns möbler från förr, porträtt av rektorer och mynt från republikens eget myntverk som låg här. I källaren kan man fortfarande se de gamla fängelsehålorna.

Det här är en av de mest intressanta platserna om man vill förstå stadens politiska historia. Republiken lyckades vara självständig i nästan 500 år trots mäktiga grannar genom att vara extremt diplomatiska och smarta med sina handelskontakter. Det var här i palatset som den balansen sköttes.

Stradun – även kallad Placa – är huvudgatan i gamla stan. Den är 300 meter lång och går mellan de två stadsportarna. Att husen ser så lika ut beror på jordbävningen 1667 som jämnade det mesta med marken. Man byggde upp staden snabbt och enligt strikta regler: butiker i bottenplan, bostäder en trappa upp och köken högst upp i husen för att minska brandrisken. Det gör att gatan känns väldigt enhetlig för att vara en medeltida stad.

Kalkstenen på marken har polerats av miljoner fötter och blivit så blank att den nästan ser ut som parkett när ljuset faller på den. En sommarkväll när gatlyktorna speglar sig i stenen är det riktigt vackert, även om det är mycket folk. Varje år den 3 februari fylls gatan av folk under St. Blaise-festen. Nyårsfirandet här brukar ofta hamna på listor över världens bästa platser att fira in det nya året på.

Stradun är navet i staden. Allt annat i gamla stan ligger bara en kort promenad från denna huvudaxel. Det är också värt att utforska de smala sidogatorna som går åt norr och söder; där är det lugnare, fullt av små restauranger och barer, och man får en bättre känsla för hur staden faktiskt fungerar utanför turiststråken.

Church of St. Blaise ligger vid Luža-torget i östra änden av Stradun och har varit stadens viktigaste kyrka sedan medeltiden. Den nuvarande byggnaden är från 1715. Den ersatte en tidigare kyrka som brann ner 1706, som i sin tur hade ersatt en byggnad som rasade i jordbävningen 1667. Arkitekten hette Marino Gropelli och kom från Venedig. Han ritade den i venetiansk barock, vilket är intressant eftersom Dubrovnik under stora delar av sin historia kämpade just för att slippa venetianskt styre.

Inne i kyrkan är det viktigaste föremålet en silverstaty av St. Blaise från 1400-talet som står på huvudaltaret. Han håller i en modell av Dubrovnik som staden såg ut innan jordbävningen 1667 – med torn och byggnader som numera är borta. Det är en av de mest exakta bilderna av hur den medeltida staden faktiskt såg ut. St. Blaise blev stadens skyddshelgon efter att han sägs ha dykt upp i en vision på 900-talet och varnat för ett venetianskt anfall.

Varje år den 3 februari fylls Stradun av processioner under St. Blaise-festen och kyrkan blir centrum för stadens största religiösa händelse. Resten av året är den öppen för besökare och är en av de platser i Dubrovnik som är gratis att besöka. Det är värt att gå in några minuter för att se silverstatyn och den ljusa barockinteriören.

Den nuvarande katedralen byggdes mellan 1671 och 1713 som ersättning för en romansk basilika som förstördes i jordbävningen 1667. Ritningarna gjordes av Andrea Buffalini från Urbino och projektet drevs på av diplomaten Stjepan Gradić, som samlade in pengar från utlandet. Enligt traditionen bekostades den ursprungliga byggnaden på platsen av Rikard Lejonhjärta som tack för att han överlevde ett skeppsbrott vid ön Lokrum 1192 – en historia som förmodligen är kryddad men som har berättats i 800 år.

Interiören är i barockstil och känns pampig utan att bli tung. Ovanför huvudaltaret hänger en stor målning av Maria himmelsfärd som tillskrivs Tizian, även om konsthistoriker har diskuterat det i årtionden. Altaret tillägnat St. Johannes av Nepomuk är byggt av lila marmor. Skattkammaren, som man når genom en dörr till höger, innehåller en samling föremål i guld och silver. Där finns bland annat vad som sägs vara St. Blaise skalle i ett bysantinskt relikskrin från 1000- eller 1100-talet, dekorerat med ädelstenar och emalj.

Det är gratis att gå in i katedralen, men skattkammaren tar en liten entréavgift. Det är en av de mer sevärda sakerna i Dubrovnik utanför själva muren – bara skattkammaren är värd en kvart av din tid.

Den stora Onofrio-fontänen står precis innanför Pile Gate och byggdes 1438. Den var slutpunkten på ett 12 kilometer långt akveduktsystem som förde in färskvatten till staden från en källa i bergen. Ingenjören Onofrio della Cava från Neapel ritade både denna och en mindre fontän i andra änden av Stradun. På den tiden fanns inget liknande system i Europa; att en stad ledde in vatten från så långt håll var extremt ovanligt.

Fontänen har 16 sidor med en maskeron (ett uthuggat ansikte) på varje sida. Vattnet rinner ur deras munnar ner i en cirkelformad bassäng. Den var mer utsmyckad innan jordbävningen 1667 förstörde den övre delen, så det vi ser idag är en enklare version. Vattnet i kranarna är fortfarande rent och drickbart, något som stadsborna historiskt sett var mycket stolta över.

Idag fungerar fontänen mest som en mötesplats och ett fotomotiv. Den är ett bra riktmärke när du ska orientera dig – står du här är du i den västra änden av Stradun. Det är inte värt att göra en egen utflykt bara för fontänen, men du kommer att gå förbi den många gånger och då förtjänar den att man tittar lite närmare på den.

Pile Gate är den västra huvudentrén till gamla stan och platsen där nästan alla besökare först sätter sin fot i staden. Det är egentligen två portar i rad: den yttre byggdes 1573 i renässansstil med en staty av St. Blaise ovanför, och den inre är en äldre gotisk port från 1460. Mellan dem går en stenbro över vad som förr var en vallgrav. Den sista biten av bron var av trä och hissades upp varje natt för att stänga staden.

Figuren av St. Blaise över den yttre porten är en kopia; originalet finns i katedralens skattkammare. Statyn över den inre gotiska bågen är gjord av Ivan Meštrović, Kroatiens viktigaste skulptör under 1900-talet. Den äldre porten byggdes på en plats där det funnits stadsportar sedan åtminstone 1200-talet. Om man tittar ner mellan de två portarna kan man se resterna av det fort som revs 1818.

Det kostar inget att passera här och det är öppet dygnet runt, men på sommaren är det ofta kaos med bussar, taxibilar och turistgrupper. Porten är den naturliga startpunkten för att gå på muren eller promenera ner för Stradun. Stenstegen som går ner från bron till vattnet nedanför Gradac Park är en lugnare plats om man behöver pausa lite innan man ger sig in i folkmassan.

Sponza Palace vid Straduns östra ände är en av få stora byggnader som klarade jordbävningen 1667 utan större skador. Det byggdes mellan 1516 och 1522 som tullhus och myntverk. Blandningen av gotik och renässans i fasaden visar hur arkitekturen i Europa höll på att förändras just då. Den långa pelargången på bottenvåningen och den eleganta innergården har en kvalitet som de återuppbyggda husen runtomkring inte riktigt når upp till.

Här hanterades stadens ekonomi i århundraden – varor deklarerades, vikter kontrollerades (ovanför innerdörren står det: "Våra vikter får inte förfalskas. När jag väger varorna, väger Gud mig") och republikens silvermynt präglades här. Idag rymmer palatset statsarkivet, ett av världens äldsta stadsarkiv som fortfarande används, med dokument som sträcker sig tillbaka till 1200-talet.

Sponza är gratis att gå in i och många missar det när de skyndar mellan de mer kända sevärdheterna. Innergården används ofta för konserter. Längs den högra väggen på bottenvåningen finns ett litet minnesrum för de som dog när de försvarade staden mellan 1991 och 1995 – fotografier och namn på unga män från Dubrovnik. Det är en dämpad och tänkvärd plats.

War Photo Limited är ett fotogalleri på Antuninska-gatan, grundat av den nyzeeländska fotojournalisten Wade Goddard. Den permanenta samlingen fokuserar på krig och dess konsekvenser för människor, med stor vikt vid konflikterna i forna Jugoslavien under 90-talet. Det är en tung men viktig plats; Dubrovnik besköts under belägringen 1991–1992, och galleriet ligger bara en kort bit från hus som fortfarande har lagade skotthål i väggarna.

Utställningarna byts ut med jämna mellanrum men håller alltid hög nivå. Det här är bilder tagna av verksamma krigsfotografer, inte tillrättalagda dokumentärbilder. Galleriet försöker inte vara bekvämt. Bilderna på människor i nöd och förstörda städer visas rakt upp och ner i en liten, välskött lokal. Det är inget stort ställe; det tar mellan 45 minuter och en timme att se allt.

För den som vill förstå vad Dubrovnik faktiskt gick igenom i början av 90-talet ger det här galleriet en helt annan bild än de fina gatorna i gamla stan. Det är en av de mer ovanliga platserna i staden och lätt att missa om man inte letar efter det. Kontrollera öppettiderna på hemsidan om du åker under lågsäsong.

Homeland War Museum ligger i bottenvåningen på Fort Imperial, längst upp på berget Srđ, 412 meter över havet. Fortet var en viktig försvarsposition under belägringen 1991–1992. Serbiska och montenegrinska styrkor höll bergsryggen ovanför och anföll toppen upprepade gånger, men en liten kroatisk styrka lyckades hålla fortet. Utsikten härifrån förklarar varför båda sidor ville ha kontroll över platsen – man ser hela gamla stan, hamnen, öarna och en lång bit av kusten.

Utställningen "Dubrovnik in the Homeland War" dokumenterar den åtta månader långa belägringen med fotografier, kartor, vapen och vittnesmål från de som var med. Det är inget polerat museum med internationell standard, utan det känns mer som något som satts ihop med små medel av de som faktiskt upplevde händelserna. Just enkelheten gör det starkt. Det handlar både om det militära läget och om hur civilbefolkningen i gamla stan hade det under beskjutningen.

Det är smidigast att kombinera besöket med en tur i linbanan upp på berget. Museet ger hela staden en annan tyngd – den polerade kalkstenen och de trevliga kaféerna ligger väldigt nära i tiden till det som beskrivs här.

Sjöfartsmuseet ligger i fästningen St. John vid den södra delen av hamnen. Republiken Dubrovnik var på 1400- och 1500-talet en av de största sjömakterna i Medelhavet. De hade en handelsflotta som seglade över hela Europa och Levanten. Deras skepp var kända som "argosies" – ett ord som kom in i engelskan via italienskans "ragusea" (efter Ragusa, som var Dubrovniks latinska namn).

Samlingen visar skeppsmodeller, navigationsinstrument, sjökort och föremål som bärgats från gamla vrak. Det finns också utställningar om hur skeppen byggdes, vilka rutter de seglade och hur republiken lyckades hålla goda handelsrelationer med allt från osmanska sultaner till spanska kungar. I samma byggnad finns även ett akvarium med djur från Adriatiska havet.

För den som vill förstå hur Dubrovnik blev så rikt – och hur de kunde behålla sin självständighet så länge – är det här museet bättre än de flesta andra i staden. Det är lugnare än de stora sevärdheterna och utsikten över hamnen från fästningens fönster är fin.

Museet för modern konst ligger i Villa Banac, en funkisbyggnad från 1930-talet öster om gamla stan. Villan i sig är lika mycket en anledning att gå hit som konsten. Det är ett av de snyggaste exemplen på arkitektur från mellankrigstiden i regionen, med rena linjer och terrasser mot havet. Samlingen fokuserar på kroatisk konst från 1800-talet fram till idag.

De starkaste delarna i den permanenta utställningen är kroatisk modernism från tidigt 1900-tal. Det är målare i postimpressionistisk och expressionistisk stil som kanske inte är så kända internationellt men som håller hög kvalitet. Det finns även verk av internationella konstnärer och museet har ofta tillfälliga utställningar från resten av Europa. Lokalerna är ljusa och välskötta.

Det kostar €8 att gå in, vilket är ganska dyrt för ett kroatiskt museum, men det är en av få platser i staden som känns som ett seriöst konstmuseum snarare än en historisk utställning. Det är öppet till kl. 20:00, vilket gör det till ett bra alternativ på kvällen när värmen inne i gamla stan kan bli jobbig. Det tar ca tio minuter att gå hit från Ploče-porten längs vägen ovanför havet.

Gradac är Dubrovniks största park och öppnade 1898 ovanför viken Danče i stadens västra del. Den består av tallar och medelhavsbuskar som ger välbehövlig skugga i juli och augusti när resten av staden känns som en ugn. Förr i tiden fanns här både fågelhus och djurhägn som lockade tusentals besökare, men idag är det en enklare plats med bänkar, stigar och ljudet från havet.

Från parkens entré ser man rakt mot Fort Lovrijenac som tronar på sin klippa, med ringmuren och gamla stan i bakgrunden. Från andra delar av parken ser man Danče-viken nedanför, en liten strand som är populär bland lokalborna, och det öppna havet ut mot Elafitiöarna. Flera scener i Game of Thrones spelades in här när Dubrovnik fick föreställa King's Landing.

Det är gratis att vara i Gradac, det är alltid öppet och det är nästan aldrig några folkmassor här. Det tar bara fem minuter att gå hit från Pile Gate, så det är en bra flyktväg när trängseln på Stradun blir för mycket. Parkeringsplatsen bredvid parken ligger på en plats som kallas Vješala – på republikens tid var det här man utförde avrättningar.