Sevärdheter i Istanbul – Topattraktioner, dolda pärlor & must-sees

Basilica Cistern ligger under jord bara några steg från Hagia Sofia, och de flesta går rakt förbi ingången utan att veta vad som finns under fötterna. Kejsar Justinianus lät bygga den år 532 för att förse det stora palatset och närliggande byggnader med vatten. Den rymde 80 000 kubikmeter. Bysantinerna kallade den Yerebatan Sarayı – det sjunkna palatset – vilket säger en del om hur det känns att stå där inne.

Cisternen har 336 marmorpelare uppställda i 12 rader som reser sig ur det grunda vattnet. Belysningen är medvetet svag och ljudet färdas märkligt. Hela intrycket påminner mindre om en vattentank och mer om en katedral. Två av pelarna vilar på Medusa-huvuden – ett uppochnervänt och ett på sidan – som tagits från någon äldre romersk byggnad. Ingen vet säkert varför de placerades så.

Bland Istanbuls sevärdheter har denna ingen riktig konkurrent när det gäller ren stämning. Den har använts som inspelningsplats för James Bond och Dan Brown-filmatiseringar, vilket bara har ökat turistströmmarna. Gå hit tidigt på morgonen eller under kvällspasset (19:30–22:00) om du vill uppleva platsen när den är som mest suggestiv.

Sultan Ahmed-moskén byggdes mellan 1609 och 1617 på uppdrag av sultan Ahmed I och ritades av Sedefkâr Mehmed Ağa. Anledningen till att den kallas Blå moskén har inget med utsidan att göra – det är de över 20 000 İznik-kakelplattorna på insidan, i mönster av blått, grönt och vitt, som täcker väggarna och fyller gallerierna med färg. Mittkupolen är 43 meter hög och över 200 glasmålade fönster släpper in ett skiftande ljus under dagen.

De sex minareterna orsakade skandal när moskén stod klar. Fram till dess hade bara moskén i Mecka sex stycken. Sultanen fick finansiera en sjunde minaret i Mecka för att lösa tvisten. Moskén är fortfarande en aktiv böneplats, vilket innebär att den stänger för besökare under bönetiderna – fem gånger om dagen. Det är bra att veta innan man planerar sitt besök.

Det här är den plats i Istanbul som flest fotograferar från Sultanahmet-torget utan att gå in. Gå in. Det är svårt att förstå den invändiga skalan från utsidan.

Genuerna byggde detta torn mellan 1348 och 1349 som en del av sina befästningar i Galata-kolonin. Det är 62,6 meter högt, vilket gjorde det användbart för att upptäcka bränder i staden – en roll det hade under århundraden under osmanskt styre. Efter renoveringen 1994 blev det ett museum och utställningslokal, med den kända utsiktsplattformen på åttonde våningen som ger en 360-graders vy över Gyllene hornet, Bosporen och gamla stan.

En legend berättar om Hezârfen Ahmed Çelebi, som påstås ha glidit från tornet över Bosporen med konstgjorda vingar på 1600-talet. Sant eller inte, berättelsen visas nu som en animation på en av våningarna. De nedre våningarna går igenom Istanbuls historia i permanenta utställningar, medan de övre planen har tillfälliga shower.

Det här är ett av de mest populära besöksmålen bara för utsiktens skull, men det är också dyrt (€30) för vad som i grunden är ett torn med ett påhängt museum. Om du har ont om tid eller pengar är utsikten från taket på ett närliggande kafé gratis.

Kapalıçarşı har varit igång sedan 1400-talet, vilket gör den till en av de äldsta täckta marknaderna i världen. Siffrorna tål att upprepas: runt 4 000 butiker, 61 täckta gator och omkring 25 000 anställda. Under rusningstid passerar nästan en halv miljon människor genom basaren på en dag. År 2014 rankades den som världens mest besökta turistmål.

I praktiken betyder det trängsel, ljud och envisa säljare. Men låt inte det avskräcka dig. Basaren är spektakulär – de välvda taken, de målade arkaderna och mängden varor som staplas från golv till tak. Matthandlare, juvelerare, läderbutiker, keramikförsäljare och kryddhandlare. Man kan ägna en hel eftermiddag åt att gå vilse här.

Tricket med Grand Bazaar är att veta att inga priser är fasta. Allt går att förhandla om. Det första priset du får är aldrig slutpriset. Kom också ihåg att basaren är stängd på söndagar när du planerar din vecka.

Hagia Sofia byggdes mellan 532 och 537 under kejsar Justinianus I. Mittkupolen var den största i världen när den stod klar. Den rasade under en jordbävning år 558 men byggdes upp igen ännu högre, och den versionen står kvar än idag. I nästan tusen år var detta världens största kyrka.

Byggnaden har varit katedral, moské, museum och återigen moské – den konverterades 1453 efter den osmanska erövringen, gjordes till museum av Atatürk 1935 och blev åter moské 2020. När osmanerna täckte över de bysantinska mosaikerna med puts räddades de faktiskt till eftervärlden. Många är synliga idag, däribland den kända Deësis-mosaiken på övre läktaren, som anses vara ett av de främsta exemplen på bysantinsk konst.

Inträdet kostar €25 (museet på övre läktaren kostar extra) och det är öppet dygnet runt, vilket betyder att man kan besöka den kl. 02:00 om man vill, även om bönetiderna påverkar tillträdet till vissa delar.

Topkapipalatset var det osmanska rikets administrativa centrum i nästan 400 år, från 1478 fram till att hovet flyttade till Dolmabahçe på 1850-talet. Som mest bodde omkring 4 000 personer här. Idag täcker palatsområdet 80 000 kvadratmeter – en bråkdel av den ursprungliga ytan, där stora delar nu utgörs av Gülhane Park.

Palatset har fyra innergårdar som blir alltmer privata ju längre in man kommer. Den första är öppen för alla. Harem-delen – en stad i staden – kräver en separat biljett. Skattkammaren rymmer föremål som är svåra att beskriva: en dolk med emeralder stora som ägg, en tron i guld och en diamant stor som en knytnäve. Avdelningen med heliga reliker innehåller bland annat profeten Muhammeds mantel och svärd.

År 2024 besökte över 4,6 miljoner människor palatset. Det märks. Kön till haremet kan vara två timmar lång på sommareftermiddagar. Tisdagar är den enda dagen då palatset håller stängt.

Balat ligger vid Gyllene hornet i distriktet Fatih, inklämt mellan Fener och Ayvansaray. Namnet kommer från det grekiska ordet för palats, en hänvisning till det närbelägna Blachernae-palatset från bysantinsk tid. Stadsdelens viktigaste kapitel började 1492, när sultan Bayezid II bjöd in sefardiska judar som förvisats från Spanien att bosätta sig här. Under århundraden var Balat Istanbuls främsta judiska kvarter och hem åt flera synagogor, däribland Ahrida-synagogan som kan vara stadens äldsta.

De flesta i samhället lämnade området efter pogromerna i september 1955. Det som blev kvar var ett arbetarkvarter med smala kullerstensgator och målade trevåningshus med utstickande burspråk. Färgerna – gult, blått, grönt, terrakotta – har gjort Balat till ett populärt mål för fotografer. Men här finns fortfarande fungerande synagogor, en bulgarisk järnkyrka (byggd helt i gjutjärn i Wien och fraktad hit) och en moské av Mimar Sinan inom kort gångavstånd från varandra.

För den som letar efter platser i Istanbul som inte har putsats till för turister fungerar Balat fortfarande. Kaféer och antikaffärer ligger sida vid sida med vanliga bagerier och järnhandlar, vilket är precis det som gör att det inte känns som en kuliss.

Chora-kyrkan – officiellt Kariye – ligger nära de teodosianska murarna i stadsdelen Edirnekapı, långt från de vanliga turiststråken. Det avståndet är en del av förklaringen till att den överlevde intakt. Byggnaden är från 1000-talet, men mosaikerna och freskerna som gjort den känd lades till mellan 1315 och 1321 av Theodore Metochites, en bysantinsk statsman som finansierade en totalrenovering. Resultatet är den finaste samlingen av senbysantinsk konst som finns kvar i världen.

Mosaikerna i de inre och yttre förhallarna visar scener ur Kristi och Jungfru Marias liv med en detaljrikedom och ett känslomässigt uttryck som skiljer sig helt från äldre bysantinsk konst – gestalterna ser faktiskt ut att interagera med varandra. Efter den osmanska erövringen 1453 fungerade kyrkan som moské i 400 år, och konsten täcktes med puts, vilket bevarade den. Den var ett museum från 1948 fram till 2024, då den återigen blev moské men förblev öppen för besökare.

Det här är en av de platser i Istanbul där resan dit är lika viktig som målet. Att gå från Grand Bazaar-området genom gamla bostadskvarter tar ungefär 30 minuter och visar en del av staden som de flesta besökare aldrig ser.

Dolmabahçe byggdes för att signalera att det osmanska riket hade lämnat sin medeltida bild bakom sig. Bygget pågick mellan 1843 och 1856 under sultan Abdülmecid, på en plats där namnet – 'den fyllda trädgården' – påminner om en gammal vik av Bosporen som fyllts igen århundraden tidigare. Palatset sträcker sig 600 meter längs Bosporens europeiska kust, och det som ersatte Topkapi som maktcentrum var helt igenom europeiskt i stilen: barock, rokoko och nyklassicism på en traditionell osmansk grund.

Siffrorna på insidan är svåra att tro på. 14 ton guld i taket. Världens största ljuskrona, en 4,5 ton tung pjäs i böhmisk kristall i ceremonisalen, skänkt av drottning Viktoria. 285 rum, 46 mottagningssalar och 68 toaletter. Harem-delen upptar en hel flygel. Hereke-mattorna på golven vävdes specifikt för palatset.

Mustafa Kemal Atatürk dog här den 10 november 1938. Alla klockor i palatset har stannat på 09:05, tiden då han gick bort. Den detaljen brukar beröra besökare mer än någon ljuskrona.

Galatabron korsar Gyllene hornet och förbinder Eminönü på den historiska halvön med Karaköy på Beyoğlu-sidan. Den nuvarande bron är från 1994 – det är en 490 meter lång klaffbro som kan öppnas i mitten, och en av få broar i världen med en spårvagnslinje. Den tidigare versionen från 1912 brann 1992 och ligger nu förtöjd längre uppströms som en kuriositet.

Det som gör bron värd ett besök har inget med ingenjörskonst att göra. Det nedre däcket är kantat av fiskrestauranger där man kan äta grillad makrill medan man tittar på båttrafiken. På det övre däcket står fiskare på rad från gryning till skymning med sina linor i vattnet. Tittar man söderut från bron domineras horisonten av Süleymaniye-moskéns kupoler och minareter. Norrut ser man Galatatornet över takåsarna i Karaköy.

Bland Istanbuls sevärdheter är detta en som inte kostar något men som lär dig mest om hur staden faktiskt fungerar – färjorna, fiskarna och den ständiga rörelsen mellan Gyllene hornets båda sidor.

İstiklal Caddesi sträcker sig 1,4 kilometer från Tünel-torget till Taksim-torget i hjärtat av Beyoğlu. Under osmanska tiden kallades den Grande Rue de Péra och var kantad av ambassader, varuhus och bostadshus i jugend och nyklassisk stil. Husen står kvar, även om ambassaderna flyttat till Ankara för länge sedan. Den röda nostalgitramen har rullat här sedan 1914.

Miljontals människor går här varje vecka. Det är extremt trångt på helgeftermiddagar – på ett sätt som innebär fysisk kontakt med främlingar. Butikerna är en blandning av internationella kedjor, bokhandlar, skivaffärer och bagerier. Sidogatorna som sträcker sig ut från İstiklal – särskilt mot Asmalımescit och Galata – är där de mer intressanta barerna, restaurangerna och gallerierna finns.

För den som ser sig om i Istanbul fungerar İstiklal mer som en orienteringspunkt än som ett mål i sig. Gå hela vägen minst en gång, men lägg mer tid på tvärgatorna.

Kadıköy ligger på den asiatiska sidan av Istanbul. Man tar sig hit med en 20-minuters färjeresa över Bosporen som utan tvekan är stadens trevligaste sätt att pendla på. Stadsdelen har vuxit till att bli ett av Istanbuls mest populära bostadsområden sett till livskvalitet. Strandpromenaden sträcker sig 21 kilometer från Haydarpaşa till Bostancı.

Hjärtat är marknaden Kadıköy Çarşısı: ett tätt rutnät av gator med fiskhandlare, grönsaksstånd, kryddbutiker och slaktare sida vid sida med bokhandlar och gatumat. Moda, området precis söderut, har en strandpromenad från sekelskiftet med trähus och en lugnare atmosfär. Matscenen – från enkel döner till ambitiösa restauranger – är stark överallt.

Om du vill besöka platser i Istanbul som känns lokala snarare än turistanpassade är Kadıköy det självklara svaret. Ta färjan från Eminönü eller Beşiktaş, kom fram på förmiddagen, ät dig igenom marknaden och ta färjan tillbaka vid solnedgången.

Jungfrutornet ligger på en liten ö ungefär 200 meter ut i Bosporen, nära Üsküdar på den asiatiska sidan. Den nuvarande byggnaden är från 1700-talet, men det har stått ett torn här i olika former sedan bysantinsk tid – som tullstation, fyr och karantänssjukhus. Det har funnits på sedlar och i filmer, så de flesta känner igen det innan de ens kommit till Istanbul.

Namnet kommer från en legend om en kejsare som låste in sin dotter här för att skydda henne från ett ormbett som förutspåtts döda henne. En orm gömd i en fruktkorg tog sig ändå in och bet henne. En annan version kopplar tornet till Hero och Leander från grekisk mytologi.

Man tar sig hit med båt från Üsküdar eller Kabataş. Det finns en restaurang och ett kafé i tornet, men den verkliga anledningen att åka hit är utsikten tillbaka mot Istanbul – den historiska halvön, Bosporen och broarna i fjärran. Det är en av de sevärdheter där själva byggnaden är mindre viktig än det man ser ifrån den.

Büyük Mecidiye Camii – som alla kallar Ortaköy-moskén – ligger precis vid vattnet i Ortaköy med Bosporenbron direkt bakom sig. Kontrasten mellan den lilla neobarocka moskén och den enorma hängbron är en av de vanligaste bilderna från Istanbul. Moskén byggdes 1853 och ritades av arkitekten Nigoğos Balyan, med vita stenväggar och två smala minareter.

Insidan är lättare och ljusare än de stora kejserliga moskéerna – med rosa mosaikväggar, en nisch i marmor och stora fönster som fångar det skiftande ljuset från vattnet. Moskén har drabbats av bränder och jordbävningar genom åren men restaurerades senast 2014. Den används fortfarande för bön och det är gratis inträde utanför bönetiderna.

Ortaköy är i sig värt ett besök. Torget framför moskén fylls på helgerna av stånd som säljer kumpir – bakpotatis med massor av fyllning – och matförsäljare kantar kajen. Stadsdelen har en blandning av kaféer, gallerier och barer som lockar en yngre publik.

Rüstem Paşa-moskén är lätt att missa. Den ligger gömd ovanför butikerna i kryddmarknaden Tahtakale nära Eminönü. Man når den genom att gå upp för en trappa mellan stånden som säljer örter och nötter. Mimar Sinan ritade den 1560 åt Rüstem Pasha, som var storvisir under Süleyman den store. Det upphöjda läget är typiskt – osmanska moskéer låg ofta ovanpå affärslokaler vars hyror finansierade underhållet.

Det som finns på insidan är anledningen till att man letar upp den. Över 2 300 İznik-plattor täcker väggarna i mönster av koboltblått, turkost och korallrött. Det är mer kakelarbete här än i nästan någon annan moské i staden. Skalan är tillräckligt liten för att man ska kunna stå nära panelerna och se de enskilda blommorna och mönstren som det tog skickliga hantverkare veckor att tillverka.

De flesta som besöker kryddbasaren tittar aldrig upp för att se moskén ovanför sig.

Kryddbasaren – Mısır Çarşısı, den egyptiska marknaden – är en av Istanbuls äldsta täckta marknader, byggd 1660. Det är en L-formad byggnad bakom den Nya moskén i Eminönü. Den är mindre och lättare att hitta i än Grand Bazaar, men dofterna är minst lika starka. De 85 butikerna säljer kryddor, turkisk konfekt i mängder av smaker, torkad frukt, nötter, ost, oliver och örter.

Marknaden har blivit mer inriktad på turister på senare år – saffranen är inte alltid äkta och konfekten har priser anpassade för besökare. Men dofterna av spiskummin, torkade rosblad och malet kaffe är äkta. Handlarna utanför som säljer fröer och djurmat ger en bättre bild av hur marknaden fortfarande fungerar för de som bor i närheten.

Bland Istanbuls matmarknader fungerar denna bäst för att köpa med sig presenter. För en djupare matupplevelse bör man istället söka sig till gatorna runt omkring – särskilt mot vattnet vid Eminönü – där lokala handlare funnits i generationer.

Süleymaniye-moskén är den största i Istanbul och ett av de starkaste bevisen för att Mimar Sinan var 1500-talets främsta arkitekt. Bygget startade 1550 på order av sultan Süleyman den store och moskén öppnade sju år senare. Sinan var i 60-årsåldern när han började, och han betraktade detta som en övning inför sitt verkliga mästerverk: Selimiye-moskén i Edirne.

Moskén ligger på Istanbuls tredje höjd, vilket ger den ett dominerande läge över Gyllene hornet. Till skillnad från Blå moskén, som drar enorma mängder folk på grund av sitt läge vid Hagia Sofia, har Süleymaniye färre besökare och känns mer som en aktiv moské. Insidan är stor och relativt sparsamt utsmyckad, vilket skapar ett lugn. Glasmålningarna i fönstren är gjorda av den kände glaskonstnären Ibrahim på 1500-talet.

På den muromgärdade kyrkogården bakom moskén finns gravarna för Süleyman den store och hans hustru Hürrem Sultan. De är öppna för besökare och väl värda en titt.

Çukurcuma är en stadsdel i Beyoğlu som ligger i en sänka nedanför Galatasaray-torget och sträcker sig ner mot Bosporen. Det är fem minuters promenad från Istiklal men känns långt borta. Området har varit Istanbuls antikdistrikt i årtionden, med butiker fyllda från golv till tak med osmanska möbler, gamla kartor, kameror, sovjetiska klockor och vinylspelare.

Orhan Pamuk förlade sin roman Oskuldens museum till stor del i detta kvarter, och det verkliga museet finns här – i ett 1800-talshus på Çukurcuma Caddesi visas föremål som motsvarar varje kapitel i boken. Det vann priset som årets museum i Europa 2014. The Guardian publicerade en gång ett reportage om Çukurcuma som lockade en ny våg av besökare, vilket gjorde att stadsdelen både fick erkännande och började förändras.

Katter finns överallt. Antikaffärerna är seriösa verksamheter, inte turistfällor. För den som söker gömda pärlor i Istanbul med en specifik karaktär – sliten, kuriosafylld och lite melankolisk – är det här rätt ställe.

Eyüp Sultan-moskén är en av islams heligaste platser – inte på grund av byggnaden, som är från början av 1800-talet, utan på grund av vem som vilar här. Eyüp Sultan är Abu Ayyub al-Ansaris grav, en följeslagare till profeten Muhammed som dog under den första arabiska belägringen av Konstantinopel år 674. När sultan Mehmed erövrade staden 1453 lät han bygga en moské över platsen inom fem år. Den ursprungliga moskén skadades i en jordbävning och byggdes om år 1800.

Under århundraden kom nykrönta osmanska sultaner hit för sin svärdsceremoni – de tog emot Osmans svärd i en ritual som bekräftade deras styre. Moskén ligger utanför de gamla stadsmurarna vid Gyllene hornet, i en stadsdel som bär samma namn. Helgedomen lockar tusentals muslimska pilgrimer varje dag, särskilt på fredagar och vid religiösa högtider.

Besökare som inte är muslimer är välkomna utanför bönetiderna och det är gratis inträde. Området runt omkring – kullerstensgatorna, den enorma historiska kyrkogården som klättrar upp mot Pierre Loti och te-trädgårdarna – gör detta till ett intressant utflyktsmål även för den som inte har en religiös koppling till platsen.

Fener ligger vid Gyllene hornet precis norr om Balat, och namnet kommer från det grekiska ordet för lykta – en hänvisning till fyren som en gång stod här. Under århundraden var detta stadens främsta grekisk-ortodoxa kvarter, hem åt rika handelsfamiljer kända som fanarioter som innehade höga poster i både bysantinska och osmanska förvaltningar. Det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel ligger fortfarande här, i S:t Georgskyrkan – det andliga centrumet för ortodox kristendom i världen, på en numera lugn bostadsgata.

Den mest iögonfallande byggnaden i Fener är den grekisk-ortodoxa skolan, byggd 1881 i rött tegel i nygotisk stil på kullen ovanför vattnet. Det ser ut som om den har flyttats hit från en helt annan kontinent. Nedanför skolan rymmer smala gator sten- och trähus från 1800-talet, flera kyrkor och spåren av ett samhälle som till stor del försvunnit – den grekiska befolkningen i Istanbul föll från runt 100 000 år 1955 till färre än 3 000 idag.

För den som vill utforska Istanbul bortom de vanliga stråken är Fener tacksamt att promenera i. Kombinera det med Balat precis söderut – tillsammans ger de en bild av 500 år av stadens religiösa och kulturella historia.

Kuzguncuk är en liten stadsdel på den asiatiska sidan av Bosporen, i Üsküdar, inklämd i en dalgång mellan två kullar. Det är en sådan plats som folk som bott länge i Istanbul rekommenderar till besökare som redan sett allt annat – inte för att här finns kända monument, utan för att den har behållit sin karaktär medan omgivningen har förändrats.

På huvudgatan ligger en moské, en grekisk-ortodox kyrka, en armenisk kyrka och en synagoga inom några hundra meter från varandra. Trähusen med trädgårdar, de små fiskrestaurangerna vid vattnet och tehusen där män spelar backgammon är vardagliga saker, men i Kuzguncuk känns de som de tillhör en stad för 50 år sedan.

Från vattnet ser man Bosporenbron i söder och den upplysta europeiska silhuetten på andra sidan. För den som söker dolda platser är detta en påminnelse om hur många stadsdelar såg ut innan staden växte runt dem – och att denna fortfarande gör det.

Lilla Hagia Sofia – Küçük Ayasofya Camii – byggdes ungefär sex år före sin mer kända namne. Den uppfördes mellan 527 och 536 som S:t Sergius och Bacchus kyrka på uppdrag av kejsar Justinianus I. Det anses vara den äldsta bevarade bysantinska byggnaden i Istanbul.

Den åttkantiga kupolen, som vilar på åtta pelare, var ett arkitektoniskt experiment som förfinades när den stora Hagia Sofia byggdes. Runt insidan löper en grekisk dikt som hyllar Justinianus och hans hustru Teodora. Byggnaden gjordes om till moské 1497 av Hüseyin Ağa, palatsets överchef för eunuckerna. Den omgivande medresan med 24 rum runt en innergård lades till senare och rymmer idag hantverkslokaler.

Det här är en plats där det är lite folk men mycket historia. Moskén ligger på en lugn bostadsgata i Sultanahmet, ca 10 minuters promenad från Blå moskén, men har bara en bråkdel så många besökare.

Prinsöarna – Adalar – är en grupp om nio öar i Marmarasjön, ungefär en timme med färja från centrala Istanbul. Fem av dem är bebodda: Büyükada, Heybeliada, Burgazada, Kınalıada och Sedef Adası. Namnet kommer från den bysantinska sedvänjan att skicka oönskade prinsar och präster i exil hit. Osmanerna fortsatte med det. Idag är det hit Istanbulborna åker på helgerna för att komma bort från stadens ljud.

Det finns inga bilar på öarna. Man tar sig fram med cykel, till fots eller med hästskjuts. Frånvaron av trafikbuller efter Istanbuls ständiga brus är befriande. Büyükada, den största ön, har trähus från förra sekelskiftet – många av dem vackert förfallna – samt kloster och ett litet centrum med fiskrestauranger. Klostret S:t Georg på toppen av ön blickar ut över havet.

Öarna är packade med folk på sommarhelgerna, särskilt i juli och augusti. Vår och tidig höst är bättre: vädret är fortfarande bra, vattnet är varmt nog för bad och lokalbefolkningen är fler än besökarna.

Şerefiye-cisternen – även kallad Teodosius cistern – är en bysantinsk vattenreservoar från 400-talet. Den låg bortglömd och fylld med bråte i århundraden innan den grävdes ut och öppnade för allmänheten 2018. Cisternen är mindre än den mer kända Basilica Cistern i närheten, men det är en fördel: det blir sällan trångt och upplevelsen känns mindre teatralisk.

Här finns 32 marmorpelare och den moderna belysningen är stämningsfull utan att vara överdriven. Ibland hålls konstutställningar i underjorden som utnyttjar rummet på ett bra sätt. Restaureringen har bevarat den ursprungliga tegelstrukturen samtidigt som man har lagt till glasgångar så att besökare kan se ner på de gamla vattenkanalerna under sina fötter.

Med ett inträde på 650 TRY är den betydligt billigare än sin mer kända granne. Det här är en av de bäst bevarade hemligheterna i Sultanahmet, vilket säger en hel del med tanke på hur välbesökt området är i övrigt.

Detta komplex består egentligen av tre museer på samma område i Gülhane Park, nära Topkapipalatset. Det arkeologiska huvudmuseet grundades 1869 och öppnade i sin nuvarande byggnad 1891 – Turkiets äldsta byggnad ritad specifikt som museum. Samlingen omfattar över en miljon föremål, vilket gör den till en av de största i världen.

Höjdpunkterna är värda att leta upp. Alexandersarkofagen – som trots namnet inte tillhörde Alexander den store – visar scener av honom i strid och höggs runt 310 f.Kr. med färg som fortfarande syns på figurerna. Kadesh-fördraget från 1259 f.Kr. är världens äldsta kända fredsfördrag, slutet mellan hettiterna och Ramses II. Museet för det gamla Orienten i samma komplex har samlingar från Mesopotamien och Egypten.

Detta är ett av de bästa museerna i Istanbul och ett som besökare ofta underskattar – de flesta går till Topkapipalatset och går sedan därifrån utan att besöka museet intill. Ett fullständigt besök tar 3–4 timmar. Biljetten för €15 täcker alla tre byggnaderna.

Istanbul Modern öppnade 2004 som Turkiets första museum för modern konst, ursprungligen i ett gammalt lagerhus i Karaköy. Den nya byggnaden, ritad av Renzo Piano, öppnade i maj 2023 på samma plats vid vattnet, med större utställningsytor och utsikt över Bosporen och den historiska halvön.

Samlingen täcker turkisk modern konst från 1900-talet fram till idag, med måleri, skulptur, fotografi och video. De permanenta gallerierna ger en bild av turkisk konsthistoria som de flesta besökare inte har koll på. De tillfälliga utställningarna håller hög kvalitet – tidigare har man visat verk av Warhol och Giacometti.

För den som är intresserad av museer hör detta till de viktigaste i staden. Byggnaden i sig är värd ett besök – kaféet och terrassen på bottenvåningen har ett av stadens bästa lägen vid vattnet. Inträdet är €15, och på fredagar har de öppet till kl. 20:00.

Miniaturk är en utomhuspark vid Gyllene hornet med 135 skalamodeller (1:25) av Turkiets viktigaste historiska byggnader. Den öppnade 2003 och är världens största miniatyrpark i sitt slag. Här finns modeller av allt från Hagia Sofia och Topkapi till Efesos och klippkyrkorna i Kappadokien.

Det är en renodlad familjeattraktion, och den fungerar bra som sådan. På en och en halv timme får man en bild av Turkiets arkitektoniska bredd genom tiderna. För den som inte hinner resa utanför Istanbul är det ett bra sätt att se vad resten av landet har att erbjuda.

Parken har också ett minitåg, en labyrint och en restaurang med utsikt över vattnet. Stängt på måndagar. Det här är lika mycket en geografilektion som en sevärdhet, och barn brukar få ut mer av det än ensamresenärer.

Oskuldens museum är det enda museet i världen som skapats för att höra ihop med en roman. Orhan Pamuk, som fick Nobelpriset i litteratur 2006, öppnade det 2012 i ett 1800-talshus i Çukurcuma – samma stadsdel där boken utspelar sig. Romanen handlar om Kemals besatta kärlek till Füsun i 1970-talets Istanbul. Museet visar de föremål som Kemal samlar på: fimpar, fotografier, örhängen, porslinshundar och tidningsurklipp.

De 83 montrarna motsvarar var sitt kapitel i boken. Om man har läst romanen känns berättelsen nästan verklig när man går bland föremålen. Men även utan boken fungerar museet som en inblick i Istanbuls borgarklass på 70-talet och som ett konstverk i sig. Det vann priset som årets museum i Europa 2014.

För den som vill se ett museum som gör något helt nytt är detta rätt ställe. Biljettpriset är överkomligt (120 TRY). Stängt på måndagar.

Museet för turkisk och islamisk konst ligger i Ibrahim Pasha-palatset, direkt vid Sultanahmet-torget. Detta är det enda bevarade privata palatset från osmansk tid utanför de kejserliga områdena. Ibrahim Pasha var storvisir under Süleyman den store fram till 1536. Byggnaden i sig, med sin eleganta arkad och centrala terrass, är en del av upplevelsen.

Samlingarna spänner över islamisk konst från 600-talet till 1900-talet: metallarbeten, träsniderier, keramik och manuskript. Mattutställningen är den stora sevärdheten – här finns mattor från 1200-talet som är bland de äldsta kända turkiska mattorna i världen. De visas tillsammans med senare osmanska verk och är i anmärkningsvärt bra skick för sin ålder.

För €17 är detta ett av de mest prisvärda museerna i Istanbul. Den etnografiska avdelningen i källaren visar traditionellt nomadliv i Anatolien med tält, kläder och husgeråd, vilket ger ett bra sammanhang för den som ska resa vidare i Turkiet.

Pera-museet ligger i en renoverad byggnad från 1893 som ursprungligen var Bristol Hotel. Det öppnade 2005 och har blivit ett av Istanbuls mest intressanta privata museer. Den permanenta samlingen består av tre delar: orientalistiskt måleri från 1700- och 1800-talen, en samling anatoliska mått och vikter som spänner över 4 000 år, samt keramik från Kütahya.

Det orientalistiska måleriet är intressant att titta närmare på – de europeiska konstnärerna målade det osmanska livet utifrån sina egna föreställningar, vilket gör tavlorna historiskt komplexa. Det mest kända verket är Osman Hamdi Beys Sköldpaddstjusaren. Han var en osmansk målare som var medveten om den europeiska traditionen och använde den på sitt eget sätt.

De tillfälliga utställningarna håller ofta hög klass. Inträdet är bara €4, vilket gör det till ett av de mest prisvärda museerna i staden. På fredagskvällar har de öppet till kl. 22:00, vilket är ovanligt sent.

Rahmi M. Koç-museet öppnade 1994 i ett gammalt ankargjuteri vid Gyllene hornet. Det grundades av industrimannen Rahmi Koç som Turkiets första stora museum för industri, transport och kommunikation. Byggnaden i sten med sina bevarade industridetaljer sätter stämningen direkt.

Samlingen är minst sagt blandad. En ubåt från andra världskriget som man kan gå in i. Veteranbilar från början av 1900-talet och framåt. Ångmaskiner, flygplan, gamla datorer, leksaker och navigationsutrustning. Här finns även en kopia av bröderna Wrights flygplan. Det är ett museum som handlar om mänsklig uppfinningsrikedom genom tiderna, snarare än en specifik epok.

Detta är ett av de mest lyckade alternativen till de vanliga sevärdheterna. Det passar både barn och vuxna, historieintresserade och tekniker. Läget vid vattnet ger också ett mervärde – från trädgården ser man samma vatten som osmanska skeppsvarv använde i 500 år.

Sakıp Sabancı-museet ligger i Emirgan vid Bosporen, i en villa känd som Atlı Köşk (Hästvillan). Den byggdes på 1920-talet och var familjen Sabancıs hem innan den donerades till universitetet och öppnade som museum 2002. Byggnaden, som ligger mot vattnet med terrasserade trädgårdar, visar tydligt varför rika familjer byggde sina sommarresidens här.

Den permanenta samlingen på övervåningen består av osmansk kalligrafi och manuskript, utställda i rum som fortfarande är möblerade som när familjen bodde där. Den moderna galleridelen har tillfälliga utställningar som har lockat stora namn till Istanbul: Picasso, Rodin, Dalí, Rembrandt och Ai Weiwei har alla visats här i stora retrospektiver.

För den som vill besöka ett museum som kombinerar en vacker miljö med internationella utställningar är Sabancı det bästa svaret. Det ligger en bit utanför centrum, vilket gör att antalet besökare oftast är på en lagom nivå.

Çamlıca-höjden är den högsta punkten på den asiatiska sidan av Istanbul och reser sig 262 meter över havet i distriktet Üsküdar. Från toppen kan man en klar dag se hela staden: den historiska halvön med sina moskésiluetter, broarna över Bosporen, Gyllene hornet, öarna i Marmarasjön och den europeiska kusten som sträcker sig norrut. Det är den mest kompletta utsikten över Istanbul från någon punkt i staden.

Höjden har två delar – Büyük Çamlıca (stora) och Küçük Çamlıca (lilla) – båda med te-trädgårdar, restauranger och promenadstråk. En stor moské som stod klar 2019, Çamlıca-moskén, dominerar nu toppen; det är Turkiets största moské sett till kapacitet. Parken runt omkring har anlagda trädgårdar och är ett populärt utflyktsmål på helgerna för Istanbulbor som kommer hit för luften och utsikten snarare än för någon specifik sevärdhet.

För bäst utsikt i Istanbul är Çamlıcas fördel jämfört med Galatatornet eller Pierre Loti 360-gradersperspektivet och känslan av stadens verkliga skala. Nackdelen är resan dit – det krävs taxi eller buss från Üsküdar, vilket tar tid.

Emirgan Park täcker 47,2 hektar längs Bosporen i distriktet Sarıyer, vilket gör den till en av de största parkerna i Istanbul. Marken har en brokig historia: den gavs som gåva på 1600-talet av sultan Murad IV till en general vid namn Emirgûneoğlu Yusuf Pasha, och övergick sedan till khediven av Egypten på 1800-talet, som lät bygga tre paviljonger på området mellan 1871 och 1878. Den gula, rosa och vita paviljongen står kvar än idag och fungerar nu som kaféer och restauranger. Staden köpte marken 1940 och öppnade den som allmän park 1943.

De flesta besökare kommer hit i april för tulpanfestivalen, då man planterar miljontals tulpaner i sluttningarna – blomningen pågår under större delen av månaden och lockar enorma mängder folk på helgerna. Tulpanen är starkt förknippad med Istanbul; det osmanska hovet var besatt av att odla nya sorter på 1700-talet, och blomman har en kulturell betydelse här som ofta hamnar i skuggan av den nederländska kopplingen.

Utanför tulpansäsongen är parken en behaglig plats för en promenad, särskilt på vardagsmorgnar. Utsikten över Bosporen från de övre terrasserna är fin, och Sakıp Sabancı-museet ligger bara fem minuters promenad bort.

Gülhane Park ligger mellan Topkapipalatset och havet, i den äldsta delen av Istanbul. Namnet betyder roshuset, och rosenträdgårdar växer fortfarande längs de nedre terrasserna. Parken var ursprungligen Topkapipalatsets yttre trädgård, och dessförinnan sultanens privata jaktmark. Den öppnade för allmänheten 1912. Med sina 117 000 kvadratmeter är den inte stadens största park, men läget med utsikt över Bosporen och den asiatiska sidan gör den ovanligt trevlig.

I parken finns ett museum för islamisk vetenskap och teknik i de tidigare kejserliga stallarna. Goternas kolonn, en romersk segerkolonn från 200-talet, står i ett hörn nära palatsmuren. Om man går i parkens övre skogsparti kommer man i jämnhöjd med Topkapis yttre murar och kan se in i palatsträdgårdarna.

För den som letar efter parker som också fungerar som en historisk plats är Gülhane det bästa alternativet. Efter att ha betalat för palatset, Hagia Sofia och cisternen är det tacksamt att parken är gratis. Det är en bra plats att vila på mellan sevärdheterna i Sultanahmet, eller bara för att sitta i skuggan och titta på vattnet.

Pierre Loti-höjden blickar ut över Gyllene hornet från distriktet Eyüp. Kullen har fått sitt namn efter den franska författaren Julien Viaud, som skrev under pseudonymen Pierre Loti. Han kom till Istanbul 1876, lärde sig turkiska och skrev en roman som gjorde staden känd i Frankrike. Han återvände flera gånger under sitt liv och tyckte särskilt mycket om ett litet kafé på toppen av denna kulle där han satt och skrev.

Kaféet finns kvar i hans namn – ett enkelt tehus med träbord och utsikt över vattnet. Från terrassen ser man Gyllene hornets krök, den historiska halvön i fjärran och Eyüp-kvarteren nedanför. Vid solnedgången skiftar vattnet från grått till guld.

Man tar sig upp med linbana (linje TF2 från Eyüp) eller genom att gå genom den gamla osmanska kyrkogården i sluttningen. Kyrkogården är i sig värd ett besök med sina gravstenar från 1500-talet och framåt. De uthuggna turbanerna på männens gravar och blommorna på kvinnornas berättar stadens historia genom fyra sekler.

Yıldız Park i Beşiktaş täcker nästan 37 hektar mellan Balmumcu och Ortaköy. Den var en del av Yıldız-palatset – där sultan Abdülhamid II levde under sitt 33-åriga styre – och fungerade som palatsets privata jaktmark och trädgårdar innan staden tog över och öppnade den för allmänheten.

Parken har två historiska paviljonger: Malta Köşkü och Çadır Köşkü, som båda fungerar som kaféer och restauranger i sina ursprungliga 1800-talsbyggnader. Miljön rymmer dammar, vattenfall och en 122 meter lång hängbro som går över den största sjön. Flera utsiktspunkter i den övre delen av parken blickar ut över Bosporen och den asiatiska sidan.

Yıldız kombinerar historisk arkitektur med natur på ett sätt som gör den mer intressant än de flesta stadsparker. Den är dessutom helt gratis och öppen dygnet runt, vilket inte kan sägas om de flesta av Istanbuls sevärdheter.